Cancelkulturen har gjort storstilad comeback

I en ofrivilligt skojig ledare i lördags gav Dagens Nyheters politiska chef svaret på hur folk rättfärdigar principlöshet. Whataboutism, förstås, relativism, dubbla måttstockar, kålsuperi. En populistisk sjukdom som roligast illustreras av SD:s trollfarmsarbetare som oavsett vad deras lag anklagas för – inklusive när partiledaren jättepudlat om olämpligt umgänge med gängkriminella – alltid papegojasvarar MEN SOSSARNA DÅ! En effektiv stupiditet som funkar även på dagis.  

”Alla vill säga: Men de andra då! Alla tycker synd om sig själva”, noterar Amanda Sokolnicki korrekt. Men i nästa andetag följer komiken när hon inte ser bjälken i sitt eget öga. DN-bossen applåderar att kroppsaktivisten Stina Wollter cancellerats som programledare för ett underhållningsprogram i SVT eftersom Wollter spritt innehåll som bedöms som antisemitism. 

Det får Sokolnicki så gärna göra, och hennes skribent Erik Helmersson hade redan uttryckt att ett år inte är tillräcklig utvisningstid för den som inte följer DN:s morallagar. Vilken straffsats som är lämplig framgick dock inte, två år? Sex år? Livstid? Bara DN:s tribunal vet. Men Amanda Sokolnicki kan inte applådera en cancellering och samtidigt rida högt på sin skimrande vita DN-yttrandefrihetshäst utan att hyckleriet glänser mest av allt.  

DN Ledare var nu alls icke ensamt, både borgerliga kollegor och socialdemokrater kastade samma sten. Men det är lite extra kul när den svenska liberalismens självutnämnda fyrbåk plötsligt hittar undantag från malliga principer. 

Jag skrev senast, idiotiskt, att debattklimatet blivit sundare och fick snabbt äta upp det med sked. Cancelkulturen, som enligt vänstern aldrig ens funnits, gjorde storstilad comeback i oktober 2024. Minsta misstag och du skammades av politiker, aktivister, medier och sociala medier i äcklig förening. 

Massmedia, som brukade uppfostra oss med principer, stryker kunderna medhårs. Kunderna är nämligen stränga. Jättestränga. De lever i denna digitala kommunikations blixtsnabba tid, nyanser är trist, gyttjebrottning med memes är kul, politik är läktarkultur. Den som yttrar en annan åsikt är inte längre bara av en annan åsikt, hen är en total idiot! Som bör förintas. För att behålla prenumeranterna svarar medierna med populism.  

När fotbollsstjärnan Mbappé nedsvärtades med namnpublicering efter en anklagelse om våldtäkt under ett stockholmsbesök stred det mot pressetiska principer. Pressen hade inget lärt av Julian Assange-publiceringarna eller metoojournalistiken. Eller så hade man lärt sig – att det finns enkla pengar att tjäna på sex, snusk och kändisar om man inte besväras av principer. Minst tjugo krönikor om en händelse ingen vet någonting om hade blivit alldeles oskrivna med principer. Så kan inte en krisande bransch hålla på. Moral är dyrt. Dessutom är feminism lite extra viktigt. 

I helgen avslöjades i Hallands Nyheter lögner i De hemliga breven, karaktärsmordet på Jan Myrdal som gavs ut av Alberts Bonniers förlag, påpassligt nog efter hans död. Boken lanserades intensivt av Myrdals ärkefiender inom Bonnierpressen. Har DN, Sydsvenskan och Expressen refererat avslöjandet om lögnerna? Såklart inte. Det finns heller ingen efterfrågan på den sanningen.  

Där hittar vi principlöshetens själva kärna; man rycker på axlarna när någon man avskyr, i detta fall en död kommunist, råkar illa ut. Det är mänskligt. Men det är inte intellektuellt. Det är även kontraproduktivt, lika enfaldigt som när P4 kastade ut panelisten Henrik Brandão Jönsson efter ett skämt om danska sexköp i stället för att debattera frågan som vuxna. Nu kan Jan Myrdals maoistiska fans avfärda hela den Augustnominerade boken som strunt – trots att det som kvarstår med råge visar vilken förfärlig orättvisa Jan utsatte pappa Gunnar och i synnerhet mamma Alva för.  

Tidens principlöshet är ändå mest plågsamt rent känslomässigt, måste jag medge. Det är på djupet genant att se pompösa opinionsbildare och namnkunniga twittrare glida runt som apor på bananskal och byta principer efter politiskt tycke och smak – och tro att vi inte ser dem! Så himla konstigt, är det inte? Man känner sig sinnessjuk. 

Tankeverksamheten går inte ihop hos den som storvulet älskar yttrandefrihet, satir och Det Fria Ordet när Charlie Hebdo, Lars Vilks, Richard Jomshofs eventuella hets mot folkgrupp (jag anser inte att det var hets), högerextrema marscher eller koranbränningar är på tapeten. Inte när vänsterpuckon som delat rasism på internet måste cancelleras, helst i går.  

Det är så pinsamt. Pinsamt!  

Jag fattar förstås. Just mitt särintresse är alldeles för viktigt för att ha fel åsikt om. Så just här, bara här, måste vi strypa det fria ordet. Komikern Groucho Marx genomskådade hyckleriet redan för en 80 år sedan med den klassiska raden ”Detta är mina principer! Och om du inte gillar dem … ja då har jag andra!” men det tycks mig som att principlösheten härskar starkare än någonsin.  

Att ingen är beredd att gå i döden för någon annans rätt att yttra en föraktlig åsikt får betraktas som en självklarhet, men samtidens debattform verkar sämre än så: Alla verkar, innerst inne, älska cancelkultur.  

Så länge som den andra sidan cancelleras.  

Man chansar väl på att den totalitära elden aldrig kommer riktas mot dem. 

***

Läs även: Vad får man egentligen säga i det här j*vla landet?

Läs även: Radikala knasbollar är public service