Carlsson snubblade ut
Har Gunilla Carlsson fått sparken eller inte? Sällan har en ministeravgång väckt så motstridiga reaktioner: En helt förväntad blixt från klar himmel! En chockartad gäspning!
Det är ju inte någon buskablyg viol som slutar efter sju år. Biståndsministerns konfrontatoriska stil och hårda retorik har provocerat många. Hon har definitivt haft arga motståndare både i biståndsbranschen och bland sina egna tjänstemän på UD. Men också hennes hårdaste kritiker kan ge henne viss cred.
Med tiden blev Gunilla Carlsson en av de kunnigaste ämnesministrarna i regeringen. Hennes engagemang för demokratibistånd, sociala trygghetssystem och fattiga människor, särskilt utsatta kvinnor, kunde ingen ta miste på. Internationellt är hon en respekterad representant för Sverige. Och hennes sluggerstil har definitivt satt ett sömnigt konsensusområde som bistånd på den politiska kartan. Kanske var hon för framgångsrik på den punkten. Först tyckte alla det var roligt med skäll, men med åren fick man ont i öronen.
Kanske blev Gunilla Carlsson nermald av att gräla, kanske har hon fått ett annat jobb. Men sparkad är hon knappast. Gunilla Carlsson tillhör moderaternas innersta kärna. Hon har Fredrik Reinfeldts förtroende, och hon stannar kvar som partiets vice ordförande.
Naturligtvis har alla departement sina egenheter, men biståndet är ett alldeles eget fögderi. Inom få fält råder sådan politisk konsensus som där. Internationellt bistånd har stark folklig förankring i Sverige, och så har det varit sedan Hednamissionens glansdagar. Alla våra stora författare från Selma Lagerlöf till PO Enquist har skrivit starka, mytiska sagor där svenska gossar och flickor ger sin skärv i söndagsskolans kollekt till fattiga svarta barn i Afrika. Klichén kan man skoja med, men den är livskraftig. Kanske bär klichén ett korn av sanning, kollektiva minnen från en fattigare tid, där hjälp till den behövande brodern var en solidarisk nödvändighet. Sedan Sverige blev ett rikt land har man inte velat tulla på biståndet. Sakta har man i stället, ofta med folkpartiet som lokomotiv, segat sig fram till det heliga enprocentsmålet.
Det enda av de gamla riksdagspartierna som inte brunnit för bistånd är moderaterna. Och när de nya moderaterna fick chansen att låta nya ideologiska kvastar sopa, skulle biståndet inte skonas. Tvärtom, med Gunilla Carlssons glasögon fanns det extra mycket att göra inom ett sådant igendammat konsensusområde, som dominerades av giganten Sida och ett antal voluntaristiska folkrörelser, samfund och »gamla vänsterorganisationer«. Biståndsbranschen målades upp som ett glupskt och gammaldags särintresse.
Det fanns behov av förändringar. Även inifrån Sida hördes rop på hjälp, inte minst på »ordning och reda«. Uppföljning och kontroll var kass, mycket gick på slentrian, man gjorde som man alltid hade gjort.
Generaldirektörerna kom och gick i snabb följd, utan att någon blev riktigt nöjd. Än värre blev det när ministern halverade informationsbidraget till biståndsorganisationerna, alltså pengar som skulle bekosta opinionsbildning om bistånd på hemmaplan. Gunilla Carlsson motiverade det med att biståndspengarna inte skulle gå till »prat-prat-prat« utan direkt till fattiga människor.
Kravet på ordning och reda utlöste ett närmast maniskt kontrollbehov. Kris blev det när Gunilla Carlsson sökte stöd för detta hos Statskontoret, men inte fick det! Tvärtom, ansåg Statskontoret, skötte sig biståndsorganisationerna rätt bra, och departementet mätte ofta irrelevanta saker. Och när inte heller hennes egna experter kunde leverera det underlag hon behövde för sin storstädning blev det problem.
Som grädde på moset tillsatte Gunilla Carlsson en intern personalutredning, som visade lågt förtroende för henne som chef.
Det är egentligen inte alls konstigt att Gunilla Carlssons avgång reser frågetecken. Hon talade själv med kluven tunga. Internationellt hyllade hon civilsamhällets insatser, men här hemma var det just civilsamhällets aktörer hon lyckades reta upp. Inte heller den bilden är entydig. Sida drar säkert en suck av lättnad, medan RFSU suckar av saknad, och skickar rosor som tack för Gunilla Carlssons glödande engagemang för kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter.
Synd att eldsjälen Carlsson och sluggern Carlsson satte krokben för varandra, och verksamheten.
För övrigt var det länge sedan en kulturdokumentär i tv piggade upp så mycket som »Regissören som försvann«, om b-filmaren Mats Helge Olssons omöjliga drömmar. Det är inte bara kvalitetsfilm som kan generera kvalitet! Finns på SVT Play.
