Carola och sierskan

I årtusendets bästa high school-komedi, »Easy A«, som jag det senaste året har sett ungefär varannan månad, finns en scen jag aldrig riktigt gillade. Huvudpersonen Olive har blivit horstämplad i skolan. Kamraterna tror att hon faktiskt prostituerat sig. Egentligen har hon bara ljugit lite grann om sina erfarenheter, en lögn som fått egna vingar. Men lögn är väl också fel? Är hon alltså själv ansvarig för mobbningen? Desperat söker hon moralisk vägledning i en kyrka.

»Låt oss anta att det finns ett helvete,« inleder Olive.

»Åh, det gör det,« svarar pastorn. »Den kristna kyrkan erkänner helvetets existens.«

»Okej, så vi« – Olive lyfter fingararna i citationstecken – »säger att helvetet finns.«

»Det finns. Bara så det blir klart,« avbryter han henne. »Det finns där, rakt under våra fötter, rakt ovanför Orienten.«

Den lilla dialogsnutten gjorde mig djupt obekväm. Jag misstänkte att skämtet var för billigt, att bilden av helvetet inne i jordskorpan är otänkbart tillskruvad, så långt från vad folk kan tro att nidbilden bara blir dum. Det var för ett år sedan. I dag tycker jag scenen är en genialisk illustration av konflikten mellan två vanliga men oförenliga positioner: den där kyrkan är en källa för tröst och en upprätthållare av det kulturella minnet – och den där församlingslivet på ett mycket verkligt plan är ett själens äktenskap med Kristus.

Jag tillhör själv den första gruppen, låt oss kalla den kyrkoromantikerna. Jag skulle i och för sig aldrig kräva, som många gör, en kyrklig äktenskapsceremoni med »mindre Gud«, men det är inte för att jag tror, utan för att jag trivs i kyrkorummet och med de traditionella ritualer. Språket och musiken. Att släkten följa släktens gång. Lite slappt har jag misstänkt att folk förr i tiden kanske inte heller var så himla religiösa. Det verkade för mig, precis som för Olive, obegripligt att människor annat än undantagsvis skulle kunna tro på något så osannolikt som till exempel helvetet.

Mina arroganta fördomar hade den intressanta bieffekten att de gjorde mig blind och döv för alla bevis om motsatsen. Inte den Helige Andes verkan på jorden, det är jag blind för än, men bevis för trons existens. Jag var alltså själv ett slags fundamentalist. När jag i dag ser om »Easy A« är det efter ett års arbete på en bok om Carola Häggkvist, som är bibeltroende och därmed ett annat slags fundamentalist. Dock med en långt större tolerans mot oliktänkare än jag, som inte riktigt trodde att människor som hon existerade.

Åh, det gör de, svarar pastorn. I hundra­tusental bara i Sverige. Och det är inte bara de bibeltrogna kristna jag nu har fått syn på; i Dagens Nyheter i måndags läste jag att Värmlandspolisen tagit hjälp av en sierska. Jag är tacksam över läxan de representerar. Tidigare trodde jag ur djupet av mitt hjärta att den vetenskapliga världsbilden lyser med sitt eget självklara ljus, att alla människor som kommer i kontakt med dess uppenbarade sanning automatiskt kommer att dela min tro. Min totala respektlöshet mot andras erfarenheter gjorde mig oresonlig som samtalspartner.

Jag tycker fortfarande att de rent faktiskt har fel, sierskorna och alla som väntar på Armageddon. Men jag har också insett att »är ni dumma i huvudet« är ett dåligt motargument. Deras världsåskådning fungerar, i betydelsen att den fyller faktiska behov. Min egen, hur överlägsen jag än anser att den är i sanningshalt, är rätt usel på etiska riktlinjer och på att hjälpa den ensamma människan finna en plats i en samhällelig gemenskap.