Om islam och rätten att häda

I början av 90-talet, när Salman ­Rushdie var hotad till livet av profetens försvarare, trycktes det upp knappar – kanske kom de från PENklubben – med texten: »I am Salman ­Rushdie«. Jag hade en sådan knapp och bar den på rocken när jag bodde i Egypten – även om jag måste erkänna att jag fegt brukade gömma den när jag rörde mig bland dogmatiska islamister. När det kommer till kritan är de flesta av oss trots allt inte, som Voltaire, beredda att offra livet.

Men i dag, däremot, ligger det nära till hands att tycka att medier i västvärlden reflexmässigt borde solidarisera sig med Jyllands-Posten, trycka satirteckningarna i tidningar över hela världen och på så sätt bredda och omöjliggöra måltavlan.

Man kan också tycka att Sveriges ­agerande är fegt. Att vi, genom att avstå från att trycka teckningarna, ger hatpatrullerna fri lejd genom vårt land. Att vi anpassligt fogar oss efter en ny realitet där militant politisk islam har triumfatorisk vind i seglen och där det vore oklokt att blotta strupen för kidnappare och terrorister.

Eller att det har med vår berömda koloniala skuld att göra. Att också vi – kolonilösa svenskar – har dåligt samvete för att arabvärlden hamnat på efterkälken både vad gäller sekularisering, utbildning och ekonomisk utveckling.

Eller beror vår ovilja att göra Danmarks sak till vår helt enkelt på att satirteckningarna är så vulgära, osmakliga och rasistiska att vi – liksom alla anglosaxiska tidningar inte tycker de är värda en ­principiell strid om yttrandefriheten? Som om de vulgära och dumma inte har rätt till samma yttrandefrihet som Salman Rushdie. Det är förstås inte bara den ­sofistikerade konsten och litteraturen som har moralisk rätt att häda. Och visst kan man tycka att skyldigheten att försvara Danmarks plumpa inlägg i yttrandefrihets­debatten växer i takt med den islamistiska mobbens oacceptabla skadegörelse och flaggskändning.

Men det som bekymrar mig med de principfasta är att de är lika beredda att dra ner en järnridå som de huliganer som med samma gälla krav på respekt ­bränner ner skandinaviska ambassader. Dialog är inte möjlig med människor som tycker som ni, lyder det från båda håll. Eller som den brittiske journalisten och författaren Christopher Hitchens uttrycker det: »I ­refuse to be spoken to in that tone of voice« – jag låter mig inte tilltalas i den tonen. Och yttrandefrihetens härförare i den svenska kvällspressen vet med sig att »inte minst muslimer skulle behöva« häda och skratta åt sina överhögheter.

Men är det verkligen ­Expressens uppgift att krossa islams tabun? Är det vår uppgift att förklara för muslimerna att deras upplevelse av att det pågår ett neokolonialt krig mot islam är ett hjärnspöke sprunget ur primitiva och vidskepliga islamistiska vanföre­ställningar? Jyllands-Postens underliggande budskap: »tål ni inte lite skoj, grabbar?« bär stanken av mobbarens klassiska flabb som ekar från den amerikanska södern till skolgårdens misshandel.
Att utan känsla för den rasistiska symboliken i Muhammedkarikatyrerna göra sig till tolk för vad muslimer »behöver« är lika groteskt som att beskriva muslimer som offer, kränkta, enkla, osofistikerade troende stackare vars kräkreflexer aktiveras när de kränks.

Kräkreflexer kan inte böja principer och styra politik. Lika litet som vi tar hänsyn till att muslimer tycker att vi är äckliga som äter griskött och dricker alkohol, lika liten är vår skyldighet att respektera deras förbud mot att avbilda profeten. Förbudet gäller dem, inte oss.
Men be inte mig delta i någon upp­lysningskampanj med bombturbaner som bildningsmaterial. Medan Rushdieaffären bidrog till en debatt om vikten av att tvivla på den absoluta tron – »kanske var det inte Gud som nedsände hela Koranen till profeten, tänk om Satan smugit in en och annan vers« – så har Jyllands-Posten ­framför allt bidragit med att bekräfta för muslimerna att Europas tabu mot rasistiska korknäsor inte gäller dem.

Också den korkade yttrandefriheten måste försvaras. Men jag byter inte ut min knapp med texten »I am Salman Rushdie« mot »Vi är alla Jyllands-Posten«.