Charlotta Mellander: Betyder Corona slutet för urbaniseringen?
Redan 1890 visade Alfred Marshall att verksamheter nära varandra på många sätt kan dra nytta av den närheten. Man kan till exempel få en starkare gemensam arbetsmarknad som gör det lättare att hitta rätt arbetskraft. Eftersom städer samlar många människor, med olika typer av erfarenheter och kunskap, finns också bättre möjligheter att lära sig nya saker av varandra. Samtidigt finns det utrymme för specialisering. Städerna leder också till att man kan minska transportkostnaderna, eftersom det skapas en närhet till många individer på mindre yta.
Det finns helt enkelt en rad produktionsfördelar, ett slags produktivitetspremium, som över tid skapat stora värden i städer och som även lett till att individer som jobbar i stora städer kan få högre lön, jämfört med de som jobbar på andra platser.
Inom forskningen kallas dessa fördelar för agglomerationsekonomier.
LÄS OCKSÅ: Charlotta Mellander: 100-åriga metoder att hantera smittan hjälper
Över tid har vi i allmänhet börjat tjäna mer pengar. Det gör att vi nu i högre grad än förr börjat efterfråga andra varor och tjänster än de som tillgodoser våra mest basala behov. Vi gör allt oftare köp av sällanvaror, som tidigare skulle ha uppfattats som ren lyx. Vi söker fler kulturella upplevelser. Vi går ut och äter. Vi vill fylla vår fritid med allt det som vi, via det ökade informationsflödet, vet finns tillgängligt för oss.
Här har städerna fått ytterligare en fördel, eftersom variationen i det som finns tillgängligt för konsumtion ökar i takt med att befolkningen gör det. Det skapas helt enkelt ett slags livskvalitetspremium som många är villiga att betala extra för att få tillgång till (och ja, jag vet att inte alla förknippar detta med livskvalitet, men tillräckligt många gör det för att påverka större städers utveckling).
Om vi slår samman produktivitetspremien och livskvalitetspremien får vi det som ligger till grund för boendekostnaderna på platsen. Det är anledningen till att Stockholmsregionen i dag har landets dyraste bostadsmarknad.
Men så kom corona.
LÄS OCKSÅ: Mellander: Ett Sverige – men samtidigt två världar
Pandemin som ingen av oss hade på radarn för bara några månader sedan har hittills drabbat Stockholm allra värst. Viruset håller nu på att slå ut många av de värden som ligger inbakade i livskvalitetspremien.
Vi kan inte längre mötas på restauranger och kaféer på samma sätt som vi brukade. Butiker riskerar att slå igen. Konserter och teaterföreställningar ställs in. Vi kan inte längre mötas i alltför stora grupper. Vi är rädda för att åka kollektivt.
Många av de värden som de senaste decennierna utgjort den stora stadens attraktionskraft, hotas nu på ett sätt som vi inte upplevt tidigare.
Vi är fortfarande mitt uppe i den här processen, så det är svårt att säga var vi hamnar till slut. Men låt mig spekulera lite.
Jag tror inte att coronapandemin kommer att passera våra städer utan att lämna spår. Jag tror att rädslan för att vara nära varandra kommer att sitta i ett bra tag. Det livskvalitetspremium som stora städer hade att erbjuda, kommer till viss del att försvinna och till viss del att verka avskräckande under en period, eftersom verksamheterna kräver närhet till andra människor.
Utbudet i städerna kommer att påverkas. Även om situationen varar länge tror jag att många av de stora kedjorna inom detaljhandeln, som även har en väl fungerande onlinehandel, kommer att klara sig. Jag tror också att de stora restaurangkedjorna kommer att finnas kvar. Men många mindre, smalare butiker och restauranger riskerar att försvinna. En långvarig pandemi kan helt enkelt bli ett hot mot det roliga och varierade utbud som varit med och gett en krydda i den urbana tillvaron.
Betyder det att vi ser slutet för urbaniseringen?
Nej, sannolikt inte. Världen har gått igenom pandemier tidigare och städerna har stått kvar. Inte bara det, de har fortsatt att växa. För när det vi kallar livskvalitetspremium tappar kraft, så har stora städer fortfarande ett produktionspremium att falla tillbaka på. Erfarna och välutbildade individer kommer fortsätta att lära av varandra. Den stora arbetsmarknaden kommer fortfarande att vara bättre på att matcha rätt person till rätt jobb. Det kommer att finnas fler specialister än på andra platser.
Agglomerationsfördelarna kommer under en övergångsperiod att vara det som kan fungera som startmotorer i våra stora städer. Och på sikt kommer även livskvalitetspremien att växa sig stark igen. Städerna kommer att erbjuda alla de saker som vi har lärt oss att tycka om.
Vägen dit kommer inte att vara spikrak, men covid-19 kommer inte att vara slutet på urbaniseringen.
