Chock utan effekt

Datorns bildhanteringsprogram envisas: »Skriv in ett namn.« Men vem är han? Han som stirrar in i kameran från två små runda hål i luvan. Han som har alla attribut värdiga en äkta Ku Klux Klanare – spetsig strut på huvudet och fotsida vit dräkt. Det är bara det att han bär ett smileymärke på axeln och färgglada raggsockor i Birkenstocksandaler, i bästa bibliotekariestil.

Två år har gått sedan jag tog det där fotot, inne på Serpentine Gallery i London. Det skrämmer mig inte längre. När jag var där var KKK-snubbens närvaro så obehagligt påträngande att jag rös. Vardagligheten. Jag tänkte att det inte var en docka i naturlig storlek, någon stod därunder. Konstnärerna själva, Jake eller Dinos Chapman?

Plötsligt rusade min då fyraåriga dotter ut från ett mörklagt rum. Hon skrek:

»Mamma, mamma, de visar film och det sitter en massa stjärngossar där inne.«

Sedan bad hon mig lyfta upp henne så hon kunde se in i glasvitrinerna som fanns placerade runt om i utställningsrummet.

»Fast jag vet inte…«

»Nu, mamma, nu.«

Så tryckte hon näsan mot rutan. Storögt blickade hon ut över dessa omsorgsfullt konstruerade miniatyrvärldar, som får barndomens mossgröna tennsoldater att kännas som medlemmar ur Svenska Freds. Vi snackar urspårade helvetesplatser: massgravar, berg av kroppar, spetsade huvuden, benknotor och blod. Där människor, nazisoldater och antikapitalismens mest förhatliga clown Ronald McDonald ömsom härjar, ömsom korsfästs.

Utanför galleriet gnistrade Kensington Gardens i decembersolen. Och här gick vi, med småbarn, och vältrade oss i världens samlade ondska. I Chapmanbrödernas humoristiska och morbida universum, en ohelig allians mellan fascism, nazism och kapitalism. Hur tänkte vi! Ältandet efteråt ville aldrig ta slut. Hur högt skulle priset bli? Hur många nätter med hemska mardrömmar?

Snart ställer bröderna Chapman ut sitt verk »The Sum of All Evil (2012–2013)« på Magasin III i Stockholm, tillsammans med verk där de inspirerats av Francisco Goyas skildringar av det spanska självständighetskriget. Samtidigt visas tjugo etsningsblad ur Goyas »Los Desastres de la Guerra« från 1863, inlånade från Nationalmuseum. Det kan bli ett intressant möte, jag tänker gå dit. Med mina barn.

Världen har förändrats på två år.

Hur kan en grinande Ronald McDonald någonsin skrämma dem? De kommer sannolikt att reagera som de gjorde på Liljevalchs modeutställning häromsistens, där de stod framför den belgiske modeskaparen Walter Van Beirendoncks förvridna McDonaldskostym med ordet »Capitalism« fäst på den stjänbanérklädda rumpan. Peka. Kul. Happy Meal.

Det som skrämmer barnen är de orangea flytvästarna på tv. De som flyter upp på stränderna. De som Ai Weiwei klätt in konserthuset i Berlin med.

Varför hänger de där mamma? Vad hände med de som hade dem? Varför …?

Chockkonst som bröderna Chapmans har sprungits ifrån av verkligheten. Grymheten finns runt hörnet. 

»The Nature of Particles« öppnar den 26 februari på Magasin III och pågår till den 5 juni.