Dags att blanka Tesla

Först chockerades jag när Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström ansåg att Alice Munros litteratur blev sämre av att dottern hängde ut Nobelpristagaren efter hennes död i våras, 92 år gammal. Dottern blev sexuellt ofredad i hemmet 1976, brottet anmäldes 2005, styvfadern erkände och dömdes till villkorligt fängelse.  

Bortsett från att ingen vet om, och i så fall när, Munro kände till sambons övergrepp, föreföll en sådan känslostorm mer väntad från pedofiljägarna på Dumpen, Netflix programledning eller möjligen kriminalreportrarna på Sveriges största tidning, inte från dess litteraturredaktör. Det tog också bara en kvart innan litteraturkritikerna Mikaela Blomqvist i GP och Victor Malm i Expressen förbluffades över att en kollega lät som en ängslig amerikansk bokförläggare. 

Men att konsten inte längre självklart försvaras ens av kultureliten i vår avkrok av världen är den givna fortsättningen på att vi så länge älskat och infekterats av USA:s kultur. Elvis Presley gjorde oss till raggare, Hollywood till drömmare och techgiganterna till puritaner. Skvaller som förr påverkade en by kan numer rucka världsmarknader. 

Jag bryr mig noll om vad en konstnär gjort eller påstås ha gjort. Varenda staty över varenda gammal kolonialist bör låtas stå, varenda mångkultursbok bör finnas på skolbiblioteken och varje gangsterrapare bör spelas i radio ihop med Ultima Thule. Det är främst principer av nödvändighet: min kulturkonsumtion skulle läggas i aska om utövarna behövde KRAV-märkas. En tillvaro med Björn Skifs dygnet runt! Eller, stopp, vad har vi på Björn Skifs? Något skelett i garderoben som gör Strul ännu sämre? 

Detta betyder nu inte att jag skulle gå omkring på stan med en R. Kelly-t-shirt. Man har ju ögonen på sig. Samma sak med Tesla, som jag länge funderat på att sälja kort på börsen.  

Min beundran för den innovativa, hållbara, snabba och fantastiska maskinen – ja, konstverket – Tesla är lika stor som innan Elon Musk radikaliserades och köpte sig en position som världens mäktigaste man. Men redan att kliva in i en Uber som råkar ha märket Tesla känns som ett småsjukt statement, en punkig ondhetsignalering. Litteraturredaktör Landström hade alltså rätt. I nutida bemärkelse i åskådarsamhället betyder ”sämre” inte konstnärligt utan ”sämre säljbarhet”. 

I USA har Tesla jobbat hårt på att skilja bilens varumärke från Musk. Det går inte så bra. 2024 var första året då Teslas försäljning sjönk, trots prissänkningar. Många Demokraterna-röstande miljövänner skulle numer hellre ses döda i ett bensinslukande Cadillacmonster från 50-talet än levande i en Tesla. Samtidigt har aktien skenat sedan Musks gode vän Donald Trump vann presidentvalet, vilket får Tesla att se helt makalöst övervärderad ut. Banken Wells Fargo bedömer 70 procents nedsida medan andra rådgivare är mer positiva eller neutrala. Hans X-fanboys är säkra på att aktien är på väg till månen men de har inte råd med en lyxbil. USA är enormt stort och miljoner potentiella kunder, eller deras grannar, har inte minsta lilla aning om Musk av många anses skriva inlägg som är antisemitiska, fascistiska eller bara tramspolitiskt nonsens som att woke orsakade bränderna i Los Angeles.  

På den inte obetydliga bilmarknaden Europa är vi mer belästa och följer med i nyhetsflödet. Ingen lär ha missat att han tagit ställning för högerradikala och högerpopulistiska rörelser på vår kontinent. Frågan är vilka som bryr sig. De rödgrönt ljusblå höginkomsttagarna i städerna har även här börjat byta elbilarna mot cyklar och busskort. Nyss deklarerade bagarkändisen Sébastien Boudet att han skäms för sin Tesla eftersom ”Musk gått från att vara en visionär till en ’madman’ med idéer om att kolonisera Mars” och som för ”krig mot transpersoner och abort”.  

Tänkbar målgrupp som har råd med hans lyxbil är egentligen bara de som Jimmie Åkesson roligt brukar kalla finborgare. Jag lutar åt att de inte räcker till, marknaden övervärderar Tesla. Jag känner möjligen en, kanske två, finborgare som skulle tycka att det vore lite skoj att reta bekantskapskretsen med en så politiskt inkorrekt kärra. 

De är av samma åsikt som jag – att verk bör skiljas från person. Men även om pengar och principer är trevligt, är kulturellt kapital inte oviktigt. Vem orkar hantera en moraliserande, oförstående omvärld som tittar snett på en när man läser Alice Munro och lyssnar på R Kelly i sin nya heta Tesla? Nä, fly mig en Mercedes! Eller en sossecontainer från Volvo. Och så Björn Skifs i stereon. Så blankar vi Teslas aktie i stället.  

***

Läs även: Rör inte min Musk-kompis

Läs även: Vita kränkta män får inga ursäkter