Dags att fridlysa äganderätten

Förra året fick några vänner besök av kommunen. De hade sökt bygglov för att göra om garagetaket eller nåt, så nog blev de lite förvånade när en hel delegation med sex, sju tjänstemän från olika nämnder och förvaltningar dök upp. Några presenterade sig som ”samordnare”, fast frågan exakt vad det var de samordnade, och mellan vem, lämnades obesvarad.   

Efter en tid kom hursomhelst ett protokoll med krav på förändringar som inte hade ett dugg med ombyggnationen att göra. En trädkoja skulle rivas, en gräsmatta återställas och några stolar flyttas från bryggan. Om jag minns rätt handlade det om att fastighetsägaren inte får ”utöka hemfridzonen” så att allmänheten känner sig ovälkommen när den nalkas tomten (eller anländer sjövägen till den där bryggan vilket typ aldrig hänt; huset ligger vid en insjö med minimal trafik). Vad jag vet har mina vänner inte besvärats av allmänheten särskilt ofta genom åren, men det kan ju för all del bero på att nyfikna har hållit sig på behörigt avstånd, skrämda av kojan och utemöblerna.  

Nåväl, historien skvallrar väl mest om att kommunen har för många anställda eftersom den avsätter tre, fyra mandagar för ett enkelt platsbesök. Men också om att det blir allt vanligare att stat och kommun vill inskränka medborgarnas äganderätt till förmån för andra intressen. Fler exempel finns här. Lennart Eibrant fick granbarkborre i sin skog men Skogsstyrelsen sa nej till avverkning eftersom den fridlysta knäroten fanns på ägorna. Samma besked fick Karin och Pär Brodin, i deras fall på grund av sällsynt mossa. Barkborrarna har nu tagit död på större delen av paret Brodins skog utan att de får ersättning från staten. 

De växande problem som art- och klimatskyddet ställer till för skogsbruket är till stor del skapade i Bryssel. Dels brister samordningen mellan det direktorat som hanterar skogsfrågor och det som sköter klimat- och miljöfrågor. Dels finns där ingen riktig förståelse för skogsnäringen som är rätt begränsad i alla EU-länder, utom Sverige och Finland.  

Nu har hur som helst makarna Brodin stämt svenska staten med hjälp av Centrum för rättvisa. Förhoppningsvis går ärendet hela vägen till EU-domstolen och förhoppningsvis vinner de där. Visst är artskyddet och allemansrätten viktiga. Men det är respekten för äganderätten också. 

***

Läs även: Insekten som kostar svenska skogsägare miljarder

Läs även: Det stora skogsrånet