Dags att gå

Han var uträknad, låg tolv procent efter i mätningarna, haltade runt på en ond höftled och talade om att avgå. Men nu är Göran Persson tillbaka. Tre månader före valet har han tagit ledningen igen, han utstrålar energi och njuter av valkampanjen.

Märkligt nog tycks många socialdemokrater som Fokus talat med inte särskilt entusiastiska. En tongivande socialdemokrat råkar till och med undslippa: »Om Persson vinner, Gud förbjude.« Partivännerna ger Persson två år – sedan får det vara nog.

Så här sa Persson själv en gång under förnekelseperioden fram till dess att han 1996 tackade ja till statsministerposten: »Vi riskerar att förlora en fungerande ­finansminister och få endålig stats­minister.«

Persson fick mer rätt än han kunde ana. Jo, Göran Persson sanerade statsfinanserna och ja, hans tid som finansminister och sedermera statsminister kom att präglas av exceptionell tillväxt och produktivitet i svenska företag. Det har varit en tid av globalisering och strukturomvandling. Fram till debatten om övergångsreglerna för arbetskraft från de nya EU-länderna har Perssons också ganska konsekvent stått för öppenhet och frihandel. Men det krävs mer av en verkligt stor ledare än att hålla fast vid en inslagen linje. Det krävs en förmåga att snappa upp samhällsförändringarna och mod att komma med lösningar.

I allt väsentligt har Perssonepoken handlat om politiskt stillastående. Borstar man bort den rutinerade och effektiva retoriken från Persson valkampanj anno 2006 så är det nästan som att sättas i en tidsmaskin och åka tio år tillbaka i tiden, när Persson tillträde. Samma uppsättning sakfrågor, samma miljardpaket, till och med samma enda långsiktiga vision som kommer tillbaka om igen som om ingenting hänt: det gröna folkhemmet.

Palme vände upp och ned på svensk politik, Ingvar Carlsson förde Sverige in i EU – men vad har Persson gjort som statsminister?

Svensk ekonomi internationaliseras ännu snabbare än tidigare. Persson och Nuder talar om att trygghetssystemen skapar flexibilitet i en tid av omvandling – men var finns den stora, långsiktiga debatten om arbetsmarknaden och globaliseringen? Var finns debatten och visionerna för vården och skolan? Sverige är i dag en smältdegel av kulturer, delvis en framgångsrik sådan, men också med enklaver av utanförskap och massarbetslöshet. Var finns visionen för integrationen – en av vår tids stora utmaningar? Och utrikespolitiken, vart tog den vägen efter Anna Lindh? Persson tycks fången i sin egen generation och dess problemställningar.
Perssons visionslösa och auktoritära ledarstil har gjort att den idédebatt som fanns under Ingvar Carlsson helt stannat av, en ideologisk förlamning som nu för övrigt tycks ha spritt sig vidare till moderaterna. Över hela det politiska fältet räknas det i valrörelserna mer på barnfamiljernas plånböcker än det talas idéer och principer. Men hur märkligt det än må låta är det just dessa idéer och principer som enligt all ekonomisk teori i långa loppet bygger länders välstånd och fyller familjernas plånböcker.

Det finns en politisk grundregel som säger att en ledare aldrig bör meddela att han tänker avgå i förväg. Annars riskerar ledaren att bli en »lame duck«, en lam anka som inte har auktoritet nog att leda, eftersom alla förbereder sig för perioden efteråt.

Men för Göran Persson vore det kanske det bästa som skulle kunna hända för honom själv och socialdemokraterna. Persson kan inte gärna bli en »lame duck« eftersom han ändå inte har några stora planer, knappt några planer alls, på att förändra något framöver. Hans auktoritet är i dag så kvävande att om han efter valet gav ett besked om snar avgång, skulle det öppna för debatt inom socialdemokratin om reformer och om framtiden.

Sverige behöver en ny statsminister. Skulle socialdemokraterna, som mätningarna just nu tycks visa, vinna valet har de turen att de flesta av kandidaterna till att efterträda Persson är mycket, eller åtminstone något litet, mer visionära. Kanske skulle Sverige då också äntligen kunna få sin första kvinnliga statsminister.