Dags att hylla egenföretagare

Vilka är samhällets oomsjungna hjältar? Lärare och vårdpersonal, jo självfallet. Blåljuspersonal? Absolut. Men sen då? Får man lova att föreslå egenföretagarna?

Anställda kastar ofta skeptiska blickar på konsulter, krögare eller kodhamrare. Somliga driver ett fåmansbolag; en frisersalong eller städbolag. Samlar ett par anställda under sig.

Enmansföretagen och så kallade mikroföretag, med upp till nio anställda, uppgår till över en miljon företag som sysselsätter cirka 650 000 anställda. Dessa företagare får oftast misstrogna blickar och frågor i stil med: voffö gör di på dette viset?

Ett eko från det gamla Sverige,  om att ingen människa vid sina sinnes  … vill vara egen när trygghet står att finna på en stor arbetsplats.

Mitt första heltidsjobb fick jag när jag hade fyllt 33 år. Var alltså lika gammal som Jesus när han korsfästes; inga jämförelser i övrigt. Innan dess hade jag i 15 år varit egenföretagare i mediebranschen. Frilansjournalist, som det heter. Samma månad som jag fyllde 18 år ville jag registera företag. Handläggaren på Skatteverket var mycket skeptisk när jag uppgav att jag skulle ägna mig åt både skrivande och fotografering. Verksamhetskoderna gick inte ihop.

– Vadå, ska du driva fotobutik också?

Svarade att jag inte riktigt visste vad marknaden skulle tänkas efterfråga – inte kunde man tacka nej till merförsäljning om köparna också beställde foto. Till slut gick jag med på att stryka foto. Handläggaren tycktes vara redo att kräva in affärsplan, riskanalys och kassaflödesplan och där ville jag inte hamna.

Vid start finns en idé, som oftast kolliderar rejält med verkligheten. Under ett dussintal år med ansvar för all försäljning, marknadsföring, produktion och ekonomi tvingades jag lära mig massor. Vad man tror kunderna vill ha skiljer sig enormt från vad de faktiskt vill ha. En slags kognitiv dissonans. Erfarenheten kan inte läras ut, bara upplevas.

Jag tycker att ett par tre år som egenföretagare borde föreslås i stor skala till alla svenskar som varit heltidsanställda och verksamma i arbetslivet ett dussintal år. Av det enkla skälet att en sådan period skulle vara lärorik och en rejäl utmaning. Särskilt som den tydligt skulle belysa dissonansen.

Vi alla – anställda, konsulter, tjänstemän, politiker, ja alla – svävar i villfarelsen om att vi begriper oss på småföretagares villkor (och för den delen storföretagares).

Efter tiotalet år i en mediebransch med starkt negativ utvecklingstrend kan jag lova dig:  Det gör du inte. Egenföretagande går inte att begripa sig på förrän man själv varit där.

– Men vadå, jag är ju planeringschef på X-myndigheten? Jag kan inte arbeta i näringslivet!

– Jag är Y-universitetets främsta lektor. Mitt jobb är inom akademin. Vem ska jag jobba för?

Detta är själva poängen. Ta dig ur gängorna. Lämna akademin, lämna förvaltningen, lämna din arbetsplats och tänk som en egenföretagare. I ditt värv, vem är din kund? Alla bidrar till ett värde, men vilket är värdet du skapar?

Att bege sig ut i dessa obevandrade marker är inte lätt, men belöningen kan vara stor – och då talar jag inte i ekonomiska termer utan om självkännedom. Det var väl Sokrates som sa att det outforskade livet inte är värt att leva. Utforskningen kommer till slut att leda till insikten. Den kan ta ett år eller kanske mer, men alla når den till slut.

Insikten handlar om att dina förmågor är i centrum. Som egenföretagare är du inte kuggen i maskineriet, utan maskinen, med alla des delar och drivmedlet. Av det enkla skälet att ingen annan tar ansvar för dig. Det kanske låter tungt, med det är egenföretagarnas vardag.

Alternativet är annars att klippa sig och skaffa ett extrajobb. Eller med mössan i hand gå tillbaka till arbetsplatsen man kom ifrån.

Väl tillbaka skulle man plötsligt inte längre skynda förbi säljavdelningen, utan stanna och ödmjukt tacka säljarna som lyckas förmå kunder att lägga beställningar månad efter månad. Och inte bara säljarna, utan fler på arbetsplatsen som utför olika funktioner men aldrig får ett rejält erkännande. Andra skulle också ännu högre skatta din insats – eftersom de skulle komma ihåg din tid som egenföretagare och vilken utmaning just dina arbetsuppgifter utgjorde.

På arbetsplatserna skulle de anställda ha förståelse för att det passar somliga att vara egenföretagare, med det ansvar som följer, medan det för andra lämpar sig bättre att fortsätta med värvet inom sitt eget område, som kuggen i maskineriet. Arbetslivet skulle skakas av en smärre revolution.