Dags att lämna valvet!

I onsdags fattade Riksbanken ett nytt reporäntebeslut. Det mest intressanta penningpolitiska spörsmålet just nu är dock inte räntebanans framtid, utan om Stefan Ingves och hans direktion fortfarande förstår hur inflation fungerar.

Det kan låta som ett besynnerligt tvivel, så låt mig ta det från början. Det hela startade hos amerikanska jordbrukare:

En dag på det tidiga åttiotalet satte de sig i sina traktorer, körde fram till den amerikanska centralbanken Federal Reserves huvudkontor i Washington DC och iscensatte en blockad. Jordbrukarna var djupt skuldsatta och less på centralbankschefen Paul Volckers penningpolitik med extremt höga räntor.

Volcker gjorde allt i sin makt för att tämja de snabbt stigande priserna. Receptet var hårdfört och hette hög och fluktuerande ränta; i slutet av 1980 var den uppe i 20 procent samtidigt som inflationen nyligen hade passerat elvaprocentsstrecket.

Men bara ett par år senare hade prisökningstakten sjunkit till knappa fyra procent. »The Great Inflation« övergick i »The Great Moderation« – en mer än trettio år lång period av stabil tillväxt i ekonomin såväl som i priserna – och Paul Volcker tillskrevs mycket ära. Den hårdföra penningpolitiken hade lyckats.

Det la också grunden för den doktrin som sedan blev den förhärskande: att centralbanker ska strama åt när kapacitetsutnyttjandet eller inflationen ligger över önskad nivå och stimulera när förhållandena är de motsatta. Vissa menade att penningpolitiken i praktiken kunde sättas på autopilot.

Problemet var att denna regim inte utsatts för riktigt stora chocker. Inte förrän den senaste krisen briserade 2008.Förra veckan möttes världens penningpolitiska expertis på den amerikanska centralbanken Federal Reserves årliga konferens i Jackson Hole i USA. The Wall Street Journals chefsekonomskribent Jon Hilsenrath var på plats och hans dom var sträng: »Centralbanksekonomer vet inte längre om de förstår hur inflation fungerar.«

Sedan krisen har nämligen inflationen betett sig mystiskt. Eller: åtminstone inte som under den stora moderationen. Trots exceptionellt låg ränta och andra extraordinära åtgärder som ska få i gång prisökningstakten är inflationen låg: 39 månader i rad har den hamnat under Federal Reserves tvåprocentsmål.

Om scenariot låter bekant är det för att det också är en god beskrivning av Sverige i dag, med den skillnaden att vår inflation har varit extremt låg under ännu längre tid än i USA.

Ekonomer här såväl som på andra sidan Atlanten brottas nu med inflationsgåtan. En hypotes flera lyfter fram är att något avgörande har hänt med den så kallade neutrala räntan – den som råder när ekonomin är i balans samtidigt som inflationen är på sin målnivå. Den stramar alltså varken åt eller eldar på och är brytpunkten för styrräntan, kan man säga. Sjunker den neutrala räntan måste styrräntan ner ännu mer för att ge penningpolitisk stimulans – och många hävdar nu att den neutrala räntan är lägre i dag än vad man tidigare har trott.

Bland dem finns Narayana Kocherlakota, som är ordförande för Federal Reserve Bank of Minneapolis. För USA:s del har den neutrala räntan sjunkit, menar han. Riksbankens ekonomer bedömer att detsamma har hänt i Sverige – och att det dröjer innan den når normala nivåer igen.

Det betyder att räntevapnet är svagt, kanske obrukbart. Inte heller så kallade kvantitativa lättnader verkar ge önskad effekt. Finns det då kvar något i Riksbankens arsenal som kan få fart på priserna? Eller står vi, som Kocherlakota kallar det, vid penningpolitikens bortre gräns?

Det skulle enligt honom kräva en ny ekonomisk-politisk doktrin, snarare än extremare åtgärder inom den befintliga.

Sådana tankar luftades häromveckan av Handelsprofessorn Tore Ellingsen. I en intervju i Dagens Industri föreslog han ökad statlig skuldsättning som en väg framåt för svensk penningpolitik: att staten lånar pengar och skickar dem vidare till hushållen som transfereringar eller skattesänkningar. »Med mer pengar blir pengar mindre värda, vilket är detsamma som inflation«, som han sa.

Det vore lika med att lägga penningpolitik på det finanspolitiska bordet. Hos regeringen alltså.

Snacka om paradigmskifte.

En fråga just nu är alltså om Stefan Ingves gäng begriper detta. En kanske ännu viktigare är om de folkvalda som är satta att besluta om hela den ekonomiska politiken gör det. Och är beredda att göra någonting åt det.

För övrigt kan ni få suga på denna karamell: enligt P3 Nyheter genererar Saga Scott som deltog i förra säsongens »Paradise Hotel« fler googlesökningar än självaste statsministern.

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare LO-utredare.