Dags att låta galten dö

Sverige lider av bostadsbrist. Det byggs för lite, framför allt hyresrätter.  Unga människor kommer inte in på bostadsmarknaden om de inte har kontakter eller rika föräldrar. Bostadskön räcker från vaggan till graven. Utländska experter har svårt att skaffa tillfällig bostad. Den som haft turen att få en vit hyresrätt håller fast vid den till varje pris.

Tillväxt, dynamik och rörlighet blir lidande. Ett skäl är att prisbildningen inte fungerar. Hyran fastställs efter förhandling med en organisation som företräder en del av köparna, och enligt reglerna får varken kostnader eller efterfrågan påverka hyran. En sådan ordning är svår att tänka sig på andra områden. Regleringen sänker lönsamheten på hyresfastigheter och håller nere nybyggnationen. Förhoppningen att regleringen skulle bryta segregationen har inte infriats, tvärtom har nya in- och utlåsningseffekter blivit följden.

När hyresrätter inte finns att tillgå ökar efterfrågan på bostadsrätter. Lägenhetspriserna drivs upp; en etta i Stockholms innerstad kostar numera i snitt 1,6 miljoner. När allt fler lånar allt mer till bostad stiger hushållens skulder. En effekt är att Riksbanken – med hänvisning till bopriser och hushållsskulder – hållit högre räntor än vad inflationsmålet motiverar.

Inte bara hyresrätter fattas. Byggandet generellt är lågt. En orsak är den avskräckande komplexa plan- och bygglagstiftningen. Därutöver har produktiviteten i byggsektorn utvecklats svagt.

Även infrastrukturen släpar efter. Ökat bostadsbyggande förutsätter modern stadsplanering och infrastruktur, så att människor enkelt och billigt kan ta sig mellan bostäder, arbete och rekreation. Men infrastrukturinvesteringarna har varit eftersatta under många år, delvis av kamerala skäl.

Inte undra på att Sverige har växande problem med bostadsförsörjningen – problem som blir värre när konjunkturen framöver vänder upp. Färre som letar bostad kommer att kunna förverkliga sina önskningar. Priserna drivs upp än mer och överhettningen blir värre – och dynamiken i tillväxten skadas.

Sverige har haft bostadsbrist förut. På 1960- och 70-talen blev svaret en subventionerad byggoffensiv, det så kallade miljonprogrammet. Men den massiva satsningen gav andra problem. När så mycket byggdes så snabbt blev kvalitet och boendemiljö lidande. Finansieringen skedde genom att finansinstituten beordrades att låna ut till bostadsbyggande till reglerad låg ränta. Bankerna blev lagerlokaler för bostads- och statsobligationer och en grå kreditmarknad sprang upp vid sidan av den ordinarie.

Det receptet – snedvridande statssubventioner – är inte tillrådligt i dag. Vi måste bygga mer utan att förrycka det finansiella systemet igen. Vi måste göra det utan att öka segregationen. Och utan att förstöra statsfinanserna.

Svårt? Nja. Ekonomer har skrivit hekatomber av rapporter och analyser. Recepten finns där. I grunden handlar det om att göra byggprocessen enklare, skärpa konkurrensen och tillåta högre lönsamhet på hyresrätter.

Trots att recepten är kända har inte mycket hänt. Men kanske blir det ändring nu? Två utredningar – vid sidan av den statliga utredningsapparaten – har sett dagens ljus. Nybyggarkommissionen, finansierad av byggbolag samt JKL och ledd av Göran Persson, ska komma med åtgärder för ökat byggande. Och Bokriskommittén, finansierad av Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Fastighetsägarna Sverige med undertecknad som ordförande, ska leverera förslag till hur fastighetsmarknaden ska fungera bättre.

Visst går det att få fart på bostadsbyggandet. Men det kräver genomgripande reformer av bostadspolitiken och det »bostadsindustriella komplexet«. Det kräver omprövningar från politiker i alla partier. Det kräver lösningar som vågar utmana särintressen.

Desto större anledning att sätta press på politikerna inför en valrörelse där bygg- och bofrågor bör spela en viktig roll.

För övrigt har det gått precis 50 år sedan Assar Lindbeck 1963 publicerade sin första debattbok om hyresregleringens baksidor. Ett dystert jubileum: ett halvsekel senare är hyresregleringen fortfarande svensk politiks galten Särimner. Den slaktas av ekonomerna varenda dag, men återupplivas av politikerna nästa morgon. Det är dags att äntligen låta den gamle galten få somna in på riktigt.