Dags att sluta mörka
Toppbild: Martin Nauclér/Pressens bild
I fjol dog en svensk soldat i Afghanistan. Och med största sannolikhet dödade svenska soldater afrikanska soldater i strid i kongolesiska Ituriprovinsen 2003. Det uppdraget var på många sätt en framgång, civila räddades undan massakrer, soldaterna fick medalj från EU. Men Kongouppdraget var inget som visades på kvällsnyheterna. Sverige skickar soldater i strid för fred och humanitära mål, men känner sedan inte vid den blodiga verkligheten.
Orsaken är att Sverige fortfarande saknar en idé bakom försvarspolitiken som vi kan stå för. Politikerna vet att den två hundra år gamla försvarsdoktrinen – ett invasionsförsvar med en massiv värnpliktsarmé – är död. Det krävs ett extremt krystat scenario för att tro att ett nysovjetiskt Ryssland invaderar Sverige med konventionella styrkor och att detta inte omedelbart eskalerar till en konflikt med hela EU, och Nato. I det tysta har Sveriges försvar upphört att förbereda för invasion för att få en helt annan funktion; det är en förlängning av vår utrikespolitik, en kugge i de internationella militära insatserna ledda av FN, EU eller Nato. Sverige försvaras i dag i Afrikas djungler och i bergen på Balkan.
Det innebär också att Sveriges militär är, som en expert säger i reportaget, »till 90 procent Nato-anpassat«, ned till minsta kaliber. Annars blir svensk trupp ineffektiv i insatser där huvuddelen av militärerna kommer från USA och Västeuropa.
Men det låtsas försvarspolitikerna inte om. I debatten låter det fortfarande som om att neutralitet (alternativt Nato) och invasionsförsvar är grundfrågan, medan resten är en möjlig spännande framtid. Svenskar förväntas inte döda eller dödas, det passar inte in i den svenska självbilden. Kongoinsatsen som nämndes ovan röstades igenom brådstörtat i riksdagen, nästan lite skamset, utan offentlig debatt.
Den här mörkningen skapar två stora problem.
Det första är att svenska folket inte förberetts. Svenska yrkesmilitärer är involverade i jobbiga situationer långt borta. Krigsveteraner kommer att komma hem med traumatiska upplevelser – fler kommer att dö i fält. Sverige vill vara med, inte delegera våldsmonopolet till en amerikansk världspolis, och då får vi som alla andra västländer betala priset. Om vi inte vågar diskutera detta kommer folkopinionen en dag att känna sig överrumplad. Vågar politikerna i stället öppet säga som det är så är sannolikheten stor för att folkopinionen kommer att vara förstående. Alla vet att det kalla kriget är över och att världen förändrats, de flesta förväntar sig att Sverige är med under FN:s och EU:s flagg för freden.
Det andra problemet med mörkningen är det monumentala slöseriet. Försvarsbudgeten har visserligen minskat som andel av BNP, men är fortfarande massiva 40 miljarder kronor. Avsaknaden av ett tydligt och klart mål för militärutgifterna gör att endast en bråkdel går till de internationella insatserna. I stället löper särintressena amok; försvaret används som arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik, som industristöd till Bofors och Saab. Långt efter att muren fallit plöjs tiotals miljarder ned i avancerat invasionsförsvar, Jas-plan och Leopardstridsvagnar, som nu står splitternya i lagret, redo att möta Putins trupper i Haparanda och Ystad. Samtidigt har Sverige problem att rotera några hundra soldater i konflikthärdar i brist på resurser. Det är fortfarande tabu att skrota värnplikten för att införa en slimmad yrkesarmé, samtidigt som vi inte har råd att avskeda äldre officerare. Resultatet blir en nästan parodisk situation med två officerare per värnpliktig i år.
Det är lätt att skylla på militärernas ofta amatörmässiga ekonomiska styrning, men det är faktiskt politikerna som måste peka med hela handen. För att skattebetalarnas pengar ska användas effektivt krävs alexanderhugg: stora friställningar, vänd på personalpyramiden, bort med lokaler och onödiga materielbeställningar. Fokusera på kärnverksamheten. Smyg inte igenom förändringen. Våga avveckla värnplikten öppet.
Svenskarna kan visa sig oväntat förstående om politikerna spelar med öppna kort. Om de därigenom dessutom sätter stopp för försvarets miljardslöseri lär folkopinionen bli desto nöjdare.
