Dags att välja sida

Vilka metoder ska användas för att bedöma kemikaliers farlighet? Hur man ska beräkna vilken dos som är giftig och vilken som är säker?

Konflikten kretsar kring de »hormonstörande kemikalierna«. Ämnen som stör, eller misstänks störa, någon hormonell funktion hos människor eller djur. Vi har hundratals hormoner som reglerar ämnesomsättning, saltvattenbalans, fortplantning, tillväxt med mera.

Naturligtvis kan vissa kemikalier störa någon hormonfunktion, även om relevansen för människans hälsa är oklar. Men det som är kontroversiellt och har långtgående konsekvenser är följande utsagor:

• hormonstörande kemikalier ska särbehandlas i kemikalielagstiftningen,

• det inte går att beräkna någon säker dos för hormonstörande ämnen,

• ett ämne kan kallas hormonstörande utan att någon negativ effekt i ett djur eller människa visats.

Att hormonstörande kemikalier skulle särbehandlas motiveras bland annat med att deras effekt inte kan beräknas, då den plussas ihop med verkan av de hormoner vi har i kroppen. Resonemanget haltar, eftersom läkemedelsindustrin lyckas beräkna säker dos för alla möjliga hormonläkemedel, inklusive p-piller, trots att deras hormoner blandas med våra egna. Ett annat kontroversiellt argument är att hormoner inte skulle uppvisa dos-respons (ge starkare effekt vid högre dos), vilket omöjliggör beräkningar av dosberoende effekter. Slutligen har många forskare inom fältet »hormonstörande ämnen« studerat effekter i cellkulturer och anser att sådana iakttagelser ska räcka för att klassa ett ämne som hormonstörande. Klassisk toxikologisk riskbedömning innefattar däremot alltid hur kemikalien verkar på hela, levande djur.

När de »hormonstörande ämnena« skulle införas i EU:s kemikalielagar kom en skur av protester från många ledande europeiska toxikologer. En gemensam ledarkrönika publicerades 2013 i sju vetenskapliga tidskrifter i toxikologi. Titeln löd, fritt översatt: »EU-kommissionens föreslagna lagstiftning om hormonstörande kemikalier strider mot sunt förnuft, etablerad vetenskap och vedertagna principer för riskbedömning«.

Ett öppet brev undertecknat av 88 toxikologer, de flesta professorer och många chefer för myndigheter med ansvar för riskbedömning, krävde att etablerade toxikologiska principer måste gälla även för hormonstörande ämnen. Skadlig effekt ska visas i vetenskapligt beprövade modeller, och gränsvärden ska beräknas.

Begreppet »hormonstörande« kom dock in i EU-lagstiftningen, vilket möjliggjorde särlagstiftning. Men EU-kommissionen sölade med att definiera termen. Sverige stämde dem då inför EU-domstolen och fick rätt – Kommissionen hade tagit för lång tid på sig.

En konferens anordnades där både anhängare och kritiker av speciallagstiftning för hormonstörande ämnen deltog. Efter diskussioner undertecknas ett gemensamt »konsensusdokument«. Kritikerna höll god min under mötet, men åkte sedan till den ansvarige EU-kommissionären och berättade att påståendet att hormoner inte uppvisar dos-respons motsägs av seklers medicinska erfarenhet, samt att påståendena om de hormonstörande ämnenas effekt på den mänskliga hälsan var betydligt överdrivna.

När EU-kommissionen så levererade sin definition blev det ingen specialfil för hormonstörarna. Deras skadliga effekt måste kunna påvisas i djur eller människa och man ska beräkna deras gränsvärden på vanligt sätt.

Kraven har väckt ilska; sju svenska forskare hävdar att »EU-kommissionen [prioriterar] skyddet av kemikaliernas ekonomiska värde högre än skyddet av människors hälsa« (EU-kommissionen vågar inte ta strid mot farliga kemikalier SvD 12 nov 2016). I en annan artikel anklagas kritikerna för att vara »forskare med starka kopplingar till industrin« besläktade med klimatförnekare och tobakslobbyister (»Sluta manipulera vetenskapen« SvD 10 dec 2016).

Tonläget är alltså högt. Någon kompromiss är knappast möjlig – antingen ska hormonstörande ämnen ha en specialfil, eller behandlas som andra kemikalier. Vilken väg man väljer kommer att ha genomgripande effekt på hela kemikalielagstiftningen: Ska etablerade vetenskapliga principer för riskbedömning gälla, eller kan de förhandlas bort?

Nu ska våra politiker snart ta ställning; lagstiftningen ska ut till medlemsstaterna för omröstning och diskuteras av experter från EU:s medlemsstater. Törs man hoppas att politikerna begrundar båda sidors argument? Och att man inte hämtar Sveriges expert bland dem som anser att alla kritiker är korrupta industribulvaner?