Dåliga kommentarer driver ut bra kommentarer
Rebecka Fallenkvists bimboprovokation om Anne Frank visar hur dålig debatt driver ut god debatt.
Toppbild: TT
Han strök passager i sin dotters dagbok där hon var elak mot skolkamrater och beskrev föräldrarnas äktenskap som "ljumt". Han lät förstås inte världen ta del av Anne Franks beskrivning av sina egna genitalier, hennes funderingar kring onani och annat av det slaget.
Men att Anne Frank hade en tonårings hälsosamma intresse för sex är, sedan länge, inte längre en hemlighet. Tvärtom är det en av de saker som gör hennes dagbok till något mer än bara en isande påminnelse om Förintelsen. Hon blir en verklig människa som läsaren tycker sig komma nära.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Om det var något åt det hållet Rebecka Fallenkvist försökte förmedla genom att kalla Anne Frank "kåtheten själv" vet jag inte, men jag skulle tro att det är fullt möjligt.
Jag har inte haft förmånen att läsa Fallenkvists dagbok och kommit henne nära på så sätt. Jag har inte heller sett henne på partikanalen Riks, eftersom tanken på att titta på en partikanal som heter Riks fyller mina blodådror med bly, men mitt intryck på distans är att Fallenkvist inte anställts tack vare sin analytiska förmåga, eller sin varsamhet med orden. Hon verkar inte särskilt unik. Snarare ett rätt typiskt exempel på vad offentligheten blir, när den förvandlats från ett seminarium, eller åtminstone en middagsbjudning, till en överfull bar när den femte shotsbrickan cirkulerar.
Att försöka formulera något tänkvärt på ett slagkraftigt sätt efter den femte shotsbrickan, är förenat med betydande risker.
Mer intressant är hur det som ekonomer kallar Greshams lag – det vill säga att en dålig valuta alltid driver ut en bättre valuta om de tillåts existera parallellt – också är sann i samhällsdebatten.
Fanns det någon redaktör i Sverige förra veckan som inte kände sig föranledd att tala om att Rebecka Fallenkvist uttryckt sig stötande? Jag tror inte det. Fanns det någon redaktör som förstod att det var detsamma som att låta veckans dummaste och barnsligaste kommentar sätta ribban för det offentliga samtalet? Inte vad jag märkte.
Jag undrar om det ens så här i efterhand finns någon redaktör därute som känner på sig att det ändå är något absurt med att lyfta en bimboprovokation av det här slaget till allvarligt samtalsämne. Antagligen inte, för med hjälp av sociala medier har hela samhällsdebatten blivit mer korkad.
Dåliga kommentarer driver ut bra kommentarer.
Det är oklart om det gynnar någon särskild. Man kan förstås alltid påstå att det gynnar Sverigedemokraterna och ha goda chanser att verka få rätt, eftersom allt verkar gynna Sverigedemokraterna. Men jag är inte så säker.
Det jag däremot är säker på är att nästan inget – Rebecka Fallenkvist är bara ett exempel i mängden – gynnar den här regeringen. Jag bygger det inte bara på att jag av princip är skeptisk till alla regeringar. Om något skulle jag kunna tänka mig att vara mindre skeptisk till den här regeringen, eftersom den här regeringens mest ilskna motståndare är så makalöst olidliga i sin uppblåsthet. Men att ha självgoda puritaner till fiender räcker inte för att man själv ska vara vinnare.
Jag räknar tiden fram till nästa regeringskris i veckor. Redan nu måste åtminstone tre eller fyra riksdagsliberaler hacka tänder av rättrådig självförstörelsedrift och när en liberal måste sitta på händerna för att inte slå sönder något, vet man att slutet är nära.
Vi kommer att få massor av infantila idiotier att fördjupa oss i innan det här året är över.
