Dåliga Tider för fria ordet

Närmare etthundrafyrtio svenska författare (hittills) har meddelat, att de bojkottar årets bokmässa i Göteborg med anledning av att den högerextrema tidskriften Nya Tider tillåts närvara och presentera sig på bokkalaset. Den mest namnkunniga i proteströrelsen är väl ledamoten av Svenska Akademien, tillika dess forne ständige sekreterare, Peter Englund.

Med all respekt för Peter Englunds och övriga bojkottentusiasters moraliska engagemang för det goda och mot det onda, så tror jag att idén om en demonstration av ovan nämnda slag är dålig. Den kan säkert öka de rättrådiga deltagarnas mentala välbefinnande, åtminstone för stunden, men i övrigt tror jag att företaget snarast blir kontraproduktivt.

En författarbojkott rör inte Nya Tiders utgivare och aktivister i ryggen. Tvärtom, tror jag dessa ryser av förtjusning inför möjligheten att en sådan faktiskt blir av och gärna växer sig så stor, att en bredare allmänhet börjar intressera sig för vad Nya Tider är för något. Om så sker och bojkotten får tråkiga konsekvenser för bokmässan som för alla dem som älskar böcker eller på annat sätt ägnar mycket av sin tid åt det fria och det skrivna ordets omistlighet, så har demonstranterna lyckats med att vingklippa det de säger sig värna.

En större bojkott slår mer mot debutanter och unga författare på väg att etablera sig, än mot deras äldre kolleger som redan uppnått positioner och som når ut till en stor publik utan bokmässans exponering. För de gamla rävarna kan det rentav kännas som en lockande tanke att en höst få slippa den stimmiga bokmässan.

Förblir författarbojkotten relativt begränsad så stannar den vid ett slag i luften i förhållande till sitt syfte men ger ändå Nya Tider ett litet lyft i avseende å specifik, politisk vikt. Tidskriften får en betydelse den inte ska ha.

Bojkott är typisk demonstrationspolitik. Sådant fungerar sällan vare sig i den regelrätta politiken eller på andra arenor där någon eller några aktörer anser sig spela en så viktig roll, att de med hot om att vända ryggen till kan få beslutsfattare att ändra sina fastlagda planer. Jag vill inte påstå att det aldrig fungerar men sällan.

Demonstrationer av olika slag är viktiga folkliga påtryckningsmedel. De kan rikta offentlighetens strålkastarljus mot något missförhållande samt artikulera en så stark och distinkt folkopinion, att den politiska makten, framför allt i en demokrati, böjer sig för den vilja som uttrycks.

Demonstrationspolitik däremot är ett instrument som politiker och kretsar med inflytande tar till för att växla ut sin makt eller inbillade makt i ett slags utpressning mot någon eller några som fattat misshagliga beslut. Syftet kan naturligtvis vara hur hedervärt som helst men det konkreta resultatet blir inte sällan låsta prestigekonflikter med konsekvenser som går ut över tredje part.

Om man tror sig ha inflytande på något samhällsområde, vilket svenska intellektuella med Peter Englund i spetsen väl ändå måste anses ha, vore det mer konstruktivt att, i stället för bojkott, mobilisera aktivism och organisation bland alla »goda krafter« på bokmässan, i akt och mening att få till stånd en fajt med Nya Tider och de idéer tidskriften kolporterar.

Sina fiender ska man inte demonstrera emot. Dem ska man prata med så länge det bara går. Bland vänner kan man demonstrativt moltiga ifall man anser sig ha anledning därtill.