Dåligt språk problem för samhällsbygget

Ett gemensamt språk är en grundbult för samhällsbygget. Det tycker jag och det tycker de flesta som bor i landet. När den statsvetenskapliga väljarundersökningen frågade ett slumpmässigt urval av befolkningen vad som är viktigt för »att vara riktigt svensk« ansåg de allra flesta (69 procent) att det är mycket viktigt »att kunna tala svenska«. Även om formuleringen att »vara riktigt svensk« på ett olyckligt sätt likställer svensk etnicitet med landet Sverige, och även om det finns skillnader mellan partierna – de som röstar på V (41 procent) och MP (45 procent) tillskriver svenskan mindre vikt än de som röstar på M (77 procent) och SD (92 procent) – finns en grundläggande enighet om att svenskan är central. Där börjar vi.

Häromveckan hade Sydsvenska Dagbladet ett reportage om språkutvecklingen bland barnen till personer som migrerat till Sverige. Det är en dyster läsning. Många ungdomar har bristfälliga kunskaper i svenska, trots att de är födda i Sverige och har kommit långt i skolsystemet. Vi pratar inte bara om dialekt och uttal utan också om ordförståelse och ordförråd. Helt naturligt använder de flesta familjer föräldrarnas modersmål när de talar med varandra, men reportaget gjorde det tydligt hur svårt det är för ungdomarna att plocka upp svenskan på andra sätt. 

Problemet är strukturellt. Forskning från USA visar att förutsättningarna för att barnen till migranter ska lära sig majoritetsspråket försämras drastiskt när andelen elever med, i det amerikanska fallet, engelskan som hemspråk sjunker under 30 procent. Sydsvenskans reportage visar att det finns ett betydande antal sådana skolor runt om i Skåne; självklart i Malmö men också i Helsingborg, Landskrona och på mindre orter. Min tidigare krönika om »Ronneby, inte Rinkeby« diskuterar att samma förhållanden gäller på förskolor ute i landet i spåren efter de senaste årens flyktinginvandring. I dag lever ett stort antal unga människor i miljöer där svenskan måste kämpas fram. 

En ryggmärgsreaktion från många är att bristerna i språkhantering beror på att samhället svikit. Om bara politikerna (»samhället«) satsat tillräckligt med resurser hade problemet inte uppstått. Det är fel om man med satsning menar fler och bättre utbildad personal i skolor och förskolor. För att lära sig språket behöver man umgås dagligen med kamrater som befinner sig där man själv befinner sig. Den möjligheten ges allt färre ungdomar i dagens Sverige. 

Lyssna på hur personer med migrantbakgrund som hörs i den offentliga debatten, tänk en Mustafa Panshiri eller en Nadim Ghazale, förklarar sin framgång. De talar om hårt arbete för att tillskansa sig språket men också om vikten av kontakter med infödda svenskar i skolan och inom idrotten. Det är det klassiska sättet för migrantens barn att erövra det nya hemlandets språk. Den vägen är alltså smalare i dag. På sätt och vis kan de här personernas berättelser jämföras med generalerna som utkämpar gårdagens krig. Trots att de ännu är rimligt unga har deras erfarenhet begränsad betydelse för den nu uppväxande generationen. 

En andra ursäktande ryggmärgsreaktion är att hänvisa till segregationen. Det stämmer definitionsmässigt. Ju större språkmässig segregation, desto sämre förutsättningar att lära sig språket via dagliga kontakter. Men en minskad segregation, framtvingad genom elevomflyttningar eller på annat sätt, skulle inte förändra situationen med svenska hemspråksmiljöer för den stora gruppen med migrerade föräldrar. Under det senaste dryga decenniet har Sveriges befolkning ökat med över en miljon, huvudsakligen till följd av invandring från påtagligt annorlunda språkområden. Med den historiska befolkningsökningen är det relativt färre ungdomar med svenska som hemspråk som kan fylla rollen som ofrivilliga språklärare. Förresten kommer svensk-svenska föräldrar aldrig att acceptera en omfattande elevomflyttning. Som det sägs i en pågående skolkonflikt i Filipstad: »Våra barn ska inte bli verktyg i ett integrationsexperiment«.  

Vi har att göra med ett bestående problem för samhällsbygget. Till skillnad från tidigare kommer det inte att lösa sig av sig självt. Ta en av killarna i en skola utan elever med svenska som modersmål som intervjuas i Sydsvenskans reportage. Han skulle inte vilja gå på en »svensktalande« skola eftersom han skulle känna att han gjorde fel hela tiden. Jag förstår honom. 

Vad göra? Det finns inga enkla recept, men här ändå en tanke. För att möta den nya heterogeniteten behöver svensk-svenskar bli mindre dömande mot hur vårt språk används. Det gäller att göra språknormen mindre känslig för uttal, ordföljd, ordvalörer och upprepningar. Kanske kan det hjälpa att tänka på hur engelskspråkiga gör sig okänsliga i internationella sammanhang. Det är innehållet och inte formen som betyder något.

Och så kan vi på allvar ta in att läget i landet är unikt. För att parafrasera ett uttryck från valkampanjdiskursen – It’s the demography, stupid!