Damm, sjukdom och skuld

»En gång i veckan göres storstädning, då alla dukar, lösa mattor, böcker etc, framtages, dammas och skakas, samt möbler borstas och gardiner skakas, kakelugnsluckor putsas och fönster torkas«.

Damm kallas det som ramlar ned på golvet från luften. På en loge består det mest av växtdelar – tröskdamm. I verkstadens damm dominerar spån av metall eller trä. Och i husdammet hårstrån, hudflagor, textilfibrer, sand, med mera.

Professor Boel Berner beskriver i boken »Sakernas tillstånd: kön, klass, teknisk expertis« hur städning upphöjdes till ett projekt i hälsans tjänst vid förra sekelskiftet. I bondesamhället hade kvinnor, män och barn jobbat på gården, som också var deras hem.

I och med industrialiseringen flyttade produktionen ut i samhället. Kvinnan i medelklassen fråntogs sin roll som producent och omvandlades till husmoder. Hennes uppgift blev att skapa ett lugnt, rent och harmoniskt hem som motvikt mot det bullrande, smutsiga och hetsiga industrisamhället.

Infektionssjukdomarna var tidens stora farsot som dödade både unga och gamla. När bakteriologin växte fram och Robert Koch lyckades isolera de bakterier som orsakade kolera och tbc, blev man förstås skräckslagen för dessa osynliga livsformer.

Nu fick man för sig att bakterierna bodde i dammet. Naturligtvis var detta fel. De bor i människorna och överförs genom förorenat vatten, infekterad mat och mänskligt umgänge. Lite bakterier finns förstås i dammet, men de kan inte föröka sig där i brist på fukt och näring.

Liksom i en skräckfilm var det osynliga dammet farligast: »Kom ihåg att söka … på de mest otillgängliga ställen, under och bakom de tunga möbler som sällan flyttas, öfverst på kakelugnarna – öfverallt, just där man minst tänker på det!« Dammets list krävde att husmodern övervakade tjänstefolket; städning var inte den triviala syssla man kunnat tro.

Naturligtvis hade dammandet och skurandet ingen effekt mot infektionerna som i stället tyglades genom utbyggnad av vatten och avlopp, sanatorier och bättre bostäder. Sedan vacciner, till sist antibiotikan. På 1960-talet lär universitetet Yale ha tänkt avskaffa sin infektionsinstitution, dessa sjukdomar var ju i princip besegrade. Husmodern benämndes nu hemmafru. Vad skulle hon nu syssla med?

En ny sjukdom var på frammarsch: allergin, orsakad av ett rastlöst immunsystem som angriper ofarliga ämnen i omgivningen, allergener. Den ökade i samma takt som infektionerna minskade. Men även den kom att fokuseras på dammet. Diagnosen »dammallergi« myntades, trots att man ju inte kan vara allergisk mot damm som består av vad som helst. Nej, det var en pseudonym för allergi mot kvalster, mikroskopiska spindeldjur som lever på våra hudflagor. Liksom allt annat i ett hem hamnar de förstås i dammet, men lika lite som bakterierna bor och förökar de sig där.

Nu skulle dammtorkning skydda barnen från allergi. »Städa, vädra, amma helst i sex månader, undvik husdjur och dofta lagom!« löd Folkhälsoinstitutets -allergiförebyggande råd vid millennieskiftet. Inte hjälpte det och allergier är i dag vår vanligaste kroniska sjukdom.

Är vi nu mogna att se städning som en privat angelägenhet – att man själv får välja nivå utifrån estetik och trivsel?

Tyvärr. »Home sweet home? – gifter under sängen« heter en broschyr från Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, vars omslag pryds av en muterad dammtuss som lyser i otäcka neonfärger. Där påstås att hushållsdamm »fungerar som en reservoir för många miljögifter«.

Det krävs en del räknande för att få fram att även om barn skulle äta så mycket damm som SNF påstår, kommer de inte i närheten av gränsvärdet för någon kemikalie.

Men känslor är effektivare argument än siffror. SNF bad »kända bloggmammor« att få analysera deras husdamm. Och Underbara Clara levererade bloggtexten: »…det kändes ruskigt läskigt ... Hur mycket gifter har B. egentligen i sin barnkammare? Den plats på jorden som ska vara hans tryggaste. Och vilken skuld har jag i det?« Liksom bloggaren Magdalena Graaf som vrider om skuldkniven: » På tal om man är en god mamma eller inte? Det här med städning och vad dammet i lägenheten egentligen innehåller?«.

Kopplingen förälder–damm–skuld fungerar lika väl i dag som förr. Städningen blir en ritual ägnad att minska skuld och ångest och ge en illusion av kontroll. Tänk vilka eoner av tid detta magiska tänkande har förslösat.