Damma av vi-känslan

För tjugo år sedan varnade statsvetarna för »två tredjedelssamhället«. Välkomna till verkligheten. Det kluvna landet är inte längre en symbol, det är en realitet. Brexit är det tydligaste exemplet, men hela västvärlden uppvisar symptomen.

Var går sprickan? Den är knivskarp men inte spikrak, utan vindlar fram mellan fattiga och rika, stad och land, hög- och lågutbildade, de som arbetar och de arbetslösa, unga och gamla, kvinnor och män.

Det är förlorarnas uppror, säger man ofta. Inte ens detta är entydigt. Åtminstone inte i Sverige.

Vi kan jämföra med USA, där materiella faktorer är viktiga i upproret mot etablissemanget. Hela medelklassen har fått sämre villkor, lönerna ligger och stampar sedan tjugo år. Hela landsändar går back. Men i Sverige har nästan alla fått det bättre, alla som har jobb. Reallönerna ökar. Pensionärerna då? Alla är inte panka. Nu går många fyrtiotalister i pension, rikare än någonsin.

Och titta på könsfaktorn; kvinnor utbildar sig mer, men jobbar deltid i låglönesektorn. Mäns reallöner ökar snabbare än kvinnors. Långt fler kvinnor blir fattigpensionärer. Så ur ekonomisk synpunkt är kvinnorna verkliga förlorare, men de vill inte hämnas på överheten för det. De utgör i alla fall inte majoriteten bland populister, EU-kritiker och invandringshetsare. Där dominerar männen.

Ekonomi är inte allt. Det handlar minst lika mycket om känslor av förlust. Vanmakt, att vara obehövd, att inte kunna påverka utvecklingen längre. Folkets hus har slagit igen, posten har försvunnit – och det sitter en rumänsk tiggare utanför Ica. Lokaltidningen har stängt redaktionen, och vardagen speglas inte i medierna. Känslan av att medierna »mörkar sanningen« är inte alltid tagen ur luften. Tåget stannar inte vid stationen längre. Allt det roliga händer någon annanstans.

Även om faktorerna bakom sprickbildningen är många och  oklara så vidgas sprickan. Det är farligt. Vad kan vi göra åt den? Sitter politikerna och pratar om detta i riksdagen? Det borde de göra. Det borde vi alla göra.

»Alla ska med« var socialdemokraternas vackra slogan för några år sedan, men SAP har inte lyckats forma en politik som levde upp till det. Kanske för att det inte bara handlar om bidrag eller nivåer i socialförsäkringarna.

Moderaterna å sin sida lyckades utmärkt med att vidga väljarbasen och bli det nya arbetarpartiet – men de lyckades inte heller skapa ett trovärdigt »vi«.

Sverigedemokraterna viftar frenetiskt med svenska flaggan, men något »vi« värt namnet är inte i sikte. De är för övrigt det enda parti som tjänar på att sprickan vidgas.

Hur skapar man ett »vi«, ett folk, som »demos« i demokrati, i globaliseringens och individualismens tidevarv? I populismens retorik, till höger och vänster, finns detta Folk redan, ständigt i opposition mot Eliten, som skor sig på Folkets bekostnad.

För hundra år sedan tog Folket saken i egna händer, väl vetande att det »bara hade sina bojor att förlora, men en värld att vinna« (Marx).

Det var inte alla som var beredda på blodbad för denna goda saks skull. Tvärtom. Det var de förnuftiga och tålmodiga som dominerade, de som slogs för reformer, och för att alla skulle med på tåget. Folkbildningen ville göra alla delaktiga, inpränta solidaritet och rättigheter, men också ansvar och skyldigheter. »Kräv din rätt, gör din plikt«. Den sortens moraliska maningar klingar tomt om inte människor behövs.

Snart är vi många som inte behövs i produktionen, men som sannerligen behövs i samhällsbygget!

Vilka vägar finns till en samhällsgemenskap värd namnet? Frågan är oerhört komplex, och svår att besvara. Men vi måste börja tala om den på allvar.

I hundra år har både samhällsbevararna och reformatörerna satt sitt hopp till skolan, och skolan är fortfarande viktigast. Men just nu måste den arma skolan satsa alla resurser på att lära barnen läsa och skriva.

Allt fler kräver den allmänna värnplikten tillbaka. Det handlar inte om att återskapa lumpen, med grötrockar och snuskburkar, utan att ge alla unga män och kvinnor en möjlighet att mötas över klassgränserna och göra gemensam samhällstjänst. Där finns nog också behovet av att bokstavligen träffas, i köttvärlden och i realtid. Många kommer inte att gilla det, och det kommer att kosta skjortan, men »vi« som folk har förmodligen inte råd att låta bli.

Alla värden mäts inte i pengar. Men att räkna pengar är alltid mycket lättare. 

För övrigt blir det mycket Hieronymos Bosch i Madrid, till den 9 september. Pradomuseet lånar aldrig ut sin »Lustarnas trädgård«. Men nu har världen lånat ut sina Boschmästerverk till Spanien! Det kommer inte att hända igen.