Där rök chansen, Andersson

Länge har regeringens spinndoktorer hävdat att de svaga opinionssiffrorna beror på att man regerat på alliansens gamla budget. Men nu blir det andra bullar. Den nya budgeten är regeringens egen. Nu läggs strategin om.

Ja, bland statsbudgetens myriader av förslag finns flera rödgröna profilfrågor: som miljöpolitik, gratis mammografi och preventivmedel för ungdomar, stöd till bostadsbyggande och yrkeshögskola. Satsningarna betalas med högre skatter på arbete (framför allt minskat jobbskatteavdrag) och bensin samt minskade Rot- och Rut-avdrag.

Budgeten har därmed en klar omfördelningsprofil, från högavlönade till lågavlönade, och i viss mån från män till kvinnor. De vanvördiga medierna har dock främst fäst sig vid att majoriteten av svenska folket individuellt blir »förlorare« i meningen att den offentliga sektorn drar in mer än den delar ut – något som i en statisk kalkyl är en oundviklig följd av att budgetunderskottet ska minskas. Vilka de långsiktiga effekterna bli avgörs emellertid av hur människors och företags beteende påverkas av skatte- och bidragsändringarna.

Vad man tycker om fördelningspolitiken avgörs främst av de egna värderingarna. Som ekonom kan jag dock skrynkla min panna över att budgeten i avgörande frågor som den långsiktiga utvecklingen av jobb, migration, sjukskrivningar och bostadsförsörjning är så försiktig, milt uttryckt.

Därmed missas ett tillfälle. Svensk ekonomi befinner sig i konjunkturuppgång, vilket ger utrymme att tackla uppgifterna i medvind. Samtidigt är det bråttom; ingen vet hur länge uppgången varar. Internationellt oroar sig flera ekonomer för att väst fastnat i långsiktig stagnation. Bank of Englands chefekonom varnar för att en tredje fas av den globala finanskrisen står för dörren.

I ett sådant läge borde den ekonomiska politiken söka öka effektiviteten i ekonomin, stimulera investeringar, entreprenörskap och driva på för konkurrenskraft och nya jobb. Men någon klar eller uttalad sådan långsiktig strategi syns inte. Inte heller märks någon »sense of urgency«.

Tvärtom spår budgeten att »jämviktsarbetslösheten« – den som inte beror på konjunkturen utan på hur väl arbetsmarknaden fungerar – ligger still på dagens höga nivå de närmaste fyra åren. Konjunkturuppgången ger visserligen en del nya jobb – men samtidigt medför ökningen av befolkningen i arbetsför ålder att arbetsutbudet fylls på. Och trösklarna in till arbetsmarknaden för ungdomar och nyanlända är oförändrat höga.

Dessutom ger borttagandet av den bortre parentesen i sjukförsäkringen en negativ effekt på sysselsättningen, medan höjd a-kassa riskerar att höja jämviktsarbetslösheten. Det är med andra ord mycket långt till målet om Europas lägsta arbetslöshet – även efter denna den första rödgröna budgetens i och för sig vällovliga satsningar på bättre matchning.

Den dåliga integrationen av nyanlända skärper trycket inte bara på arbetsmarknaden utan också på bostadsmarknaden. Visserligen stiger nu bostadsbyggandet, till 40 000 om året. Men Boverket hävdar att det behövs dubbelt så mycket – ett nytt Göteborg bara under de närmsta åren. Någon politik som kan hantera den uppgiften syns inte till. Regeringen delar ut sex miljarder i investeringsstöd – en i sammanhanget försumbar summa, dessutom med osäkra effekter. De viktiga pjäserna rörs inte: hyresregleringen, det kommunala planmonopolet, markanvisningen. Och man duckar helt för ränteavdrag, reavinstskatt och behovet av skatteneutralitet mellan olika upplåtelseformer.

Regeringen tar heller inte chansen att öppna för en större skatteutredning med en långsiktig inriktning mot grön skatteväxling, lägre skatt på arbete och reformerad kapitalbeskattning. Även här missar man ett tillfälle. Dagens skattesystem har blivit plottrigt och oöverskådligt, med höga marginalskatter även för normalinkomsttagare, vilket lär leda till mer skatteplanering framöver. Förr eller senare krävs en rejäl skattereform. Men också här väljer regeringen att skjuta på frågan.

Vi lär således inte minnas den här budgeten för att den tog i de svåra långsiktiga uppgifterna. Snarare tvärtom. Därför har jag också svårt att tro att den ger regeringen den efterlängtade nystarten.

För övrigt medför flyktingmottagning och ökad sjukfrånvaro tydliga risker för högre utgifter än vad som ligger i budgeten. Ganska snart riskerar finansministern att ställas inför det obehagliga valet att höja skatterna ännu mer – eller rucka på budgetdisciplinen.

Klas Eklund är senior economist på SEB.