Dårfinkokratins år är över - dags för ett till

Men så finns en rätt lång lista undantag. År som alla begrep var något särskilt, redan när de genomlevdes: 1989, 1939, 1914, 1848, 1789... Hur är det med 2016?

Det finns de som har lagt det här året till raden av undantag. Det beror på Donald Trump och brexit, förstås, men också något flyktigare som fyller alla mellanrum. Man kanske kan kalla det ett moln av obehag. Ur det molnet klev i år Trump och Nigel Farage segerrika, men också Filippinernas Duterte. Vladimir Putin och Jimmie Åkesson hade redan materialiserats ur dimmorna. Allt hänger ihop.

Molnet tycks bara tjockna. Där finns Geert Wilders i Nederländerna, som leder opinionsmätningarna inför parlamentsvalet i mars. Även Marine le Pen, som ligger bra till inför det franska presidentvalet i maj. Och att FPÖ förlorade årets presidentval i Österrike har inte fått sikten att klarna: partiet är med råge det största inför de allmänna val som antagligen kommer att hållas inom ett år. Vad ska hända i Italien, efter Matteo Renzi och folkets nej till en ny konstitution? Hur går det för Merkel, när tyskarna väljer förbundsdag nästa år? Hur långt tänker Erdogan gå på vägen bort från rättsstat och öppenhet? Och Polen? Och Ungern? Och ...

Donald Trump, USA.

Det är lätt att se det ödesdigra i 2016. Det är något i själva den politiska berggrunden som skälver och skiftar läge.

Från det stora till det lilla: om Åhléns marknadsavdelning är cynisk, eller bara naiv, är svårt att veta. Kanske begrep marknadsförarna att några stollar skulle gå i taket av att se en svart pojke med luciakrona. I så fall visste de vilken ovärderlig reklam det skulle bli. Först det virtuella gapandet, sedan hashtags, artister och ministrar i kö för att delta i luciakampanjen. Ett tillfälle att profilera och markera. Att tala om »inkluderade kommunikation« och »mångfald«. Genus och vithetsnorm i kubik. Eller så håller sig Åhléns med anställda och konsulter som inte har en aning om samtalstonen på nätet.

Oavsett vilket blev historien ett exempel på hur det har blivit regel att låta små, gapiga minoriteter bestämma vad vi ska tala om. En handfull ilskna avvikare var plötsligt centrum för hela den offentliga diskussionen. Det är här Åhléns luciabild blir något mer än ett cyniskt marknadsföringstrick, eller en naiv tanklöshet. Den blir till en symbol för hela den grälsjuka samtiden. Molnet av obehag. Ett samhälle som är illa till mods, misstänksamt, lättretligt och tvångsmässigt provokativt. Där allt ständigt måste ställas på sin spets och alla galningar ska fram, mitt i det gemensamma. Där inget förbigås med barmhärtig tystnad. Luciabråket blev ett av många exempel under 2016 på att vi lever i en dårfinkokrati; ett samhälls- system där det bisarra, aparta och oproportionerliga, det känslostormande och extrema, styr det som en gång var ett offentligt samtal.

Rodrigo Duterte, Filippinerna.

En av de svåraste utmaningarna i ett samhälle är att kunna leva tillsammans med människor som inte tycker som man själv, ibland på sätt som upprör. En av de viktigaste metoderna för att klara utmaningen, är att inte ständigt ställa allt på sin spets. Ska man leva tillsammans kan inte varje utbyte vara en konflikt. Det behövs ett visst mått av försonande överseende. Alternativet är ömsesidiga krav på vill- korslös kapitulation. Men då har vi inte ett samhälle, utan ett krig.

Det är här, någonstans, vi befinner oss 2016. Vi har glömt att ett samhälle bygger på ett visst mått av vett och etikett. Att samvaro kräver fördragsamhet. I det avseendet skiljer sig inte de stora sammanhangen från de mindre. Vi förstör en middagsbjudning om vi envisas med att plocka isär varje ståndpunkt som varje gäst yttrar och att säga allt vi tänker. Vi vill inte längre förstå att detsamma gäller på den större, offentliga arenan.

Marine le Pen, Frankrike, med tomte.

Delvis beror det på tekniken. Sociala medier fungerar som ett elektroniskt inympat tourettes syndrom. Och de förvrider proportionerna. Små, ilskna grupper ges plats mitt på scenen, i stället för att skymta i kulisserna, som de gjorde förut. Men allt är inte teknik. Av både kommersiella och politiska skäl lyfts det udda och extrema fram av dem som är satta att redigera offentligheten. De ilskna gaparna i kommentarsfält och på Twitter är bara halva historien. Den andra halvan är ett lika extremt och udda normkritiskt evangelium, vars själva syfte är att rycka i allt fast, provocera varje eftersläntrare, ställa allt på sin spets, röka ut varje dissident.

Recep Tayyip Erdogan, Turkiet.

Lägg till detta faktiska, komplicerade problem – migration, globalisering, laglösa stadsdelar – och vi har ett samhälle som slits itu. Uppifrån strålar förakt och uppläxningar över en befolkning som inte är progressiv nog. Nedifrån kommer svaret i form av misstro, ursinne, olydnad och missnöjesröstning. På båda håll vädrar mobbarna morgonluft. Sansat, hyggligt, fördragsamt beteende blir en svaghet. Ytterkanterna sätter tonen för alla. Dårfinkokratin stärks.

Jimmie Åkesson, Sverige.

Det är så molnet av obehag uppstår. Ur det kliver Trump och Farage, Åkesson och Wilders, Le Pen och Heinz-Christian Strache. En del inbillar sig att de typerna är problemet. Andra att de är lösningen. De är ingendera. De är resultatet av att vi förvandlat samhället till ett inbördeskrig. Lösningen, om den var möjlig, vore att återerövra offentligheten. Att varken låta auktoritära radikaler eller ilskna rasister välja samtalsämne och samtalston. Att tala ärligt, konstruktivt och, ja, artigt om faktiska problem, på ett sätt som de flesta kan känna igen. Att inte driva in hyggliga människor i extrema fållor. Men inget tyder på att vi är förmögna till det. Alltför många har investerat alltför mycket i kriget.

Kanske var 2016 ett av undantagsåren. I så fall blir 2017 det också.