Därför åker #kavlaupp på så mycket stryk

Den här kampanjen #kavlaupp. Exakt varför får den så mycket stryk? 

Inte för att det saknas skäl att driva med den. Man kan ana precis hur den kommit till.

Ett par fyrar från Sveriges Kommunikationsbyråer (Komm) sitter på Sturehof. De talar förstås om pandemin. Och om alla de där människorna ute i busken, som bara verkar bli konstigare och konstigare. Ni vet, brexit och Trump och Sverigedemokraterna och stormningen av Kapitolium och konspirationsteorierna, som ju går som bekymrad långserie i Dagens Nyheter för tillfället.

Hur kan man vara säker på att de otvättade faktiskt vaccinerar sig? De tror ju bara på alternativa fakta.

Den gamla vanliga vulgofobin, alltså.

Då kläcker en av dem – det lär vara en legendarisk AD – den självklara idén: en kändiskampanj. En hashtag. Snygga, svartvita bilder, någonstans mellan Anton Corbijn och Ateljé Uggla. En uppkavlad ärm.

Sagt och gjort. Fram med telefonlistan till framsynta miljardärer i bekantskapskretsen: Harald Mix och Daniel Ek, Cristina Stenbeck och Mats Qviberg, Per Josefsson och Petter Stordalen. Pengar in. Och så fram med Micael Bindefeld, som i sin tur kallar in de gamla vanliga kändisknegarna: Camilla Läckberg och Niklas Strömstedt, Jason Diakité och Jonas Gardell, Tusse och Alex Schulman. Khadija Mahamud får vara med utan att osedligt kavla upp ärmen, även om det är just det kampanjen heter, för det här är förstås en inkluderande sak.

Lite högstämd, rytmisk copy saxas ihop till hemsidan: »Tillsammans kan vi få tillbaka en värld där vi kan röra oss fritt. Och kanske till och med kunna röra vid varandra igen.«, »Tveksamheten och motståndet mot vaccination behöver bemötas. Med kraft.« 

Vid det här laget har initiativtagarna lyckats intala sig själva att de inte bara gör samhället en viktig tjänst, utan gratulerar sig också till det osedvanliga mod de visar, genom att ta strid med mörksens makter. Eller som Komms ordförande Helena Westin uttryckte det i Resumé:

»Att ta ställning innebär alltid en risk. Men vi behöver få i gång Sverige och som ordförande för Komm ser jag det som mitt ansvar att vi gör det här. Men visst är det en risk. När jag var med och drog i gång Pride 1998 blev vi mordhotade, men var hade vi befunnit oss i dag om vi inte hade gjort det?«

En kändiskampanj med livet som insats, alltså.

Som sagt, det är inte särskilt svårt att koppla grepp på den självbelåtna paternalism som en kampanj av det här slaget utstrålar. Men det gör den inte särskilt unik. Det görs säkert ett dussin kampanjer av det här slaget varje år, alltid för något som de allra flesta håller med om; som att jorden inte bör gå under, att rasism är en dålig idé, att man ska vara snäll mot barn, eller att det är fel att misshandla kvinnor. Så varför slå ner på just den här?

En ganska bra sammanfattning av kritiken — om man slår samman Expressens Irena Pozar, Göteborgs-Postens Björn Werner, mediestrategen Brit Stakston och några andra — är att kampanjen inte behövs, eftersom svenskar vaccinerar sig ändå, att det vore bättre att satsa på riktade insatser i »utsatta områden«, att kampanjen överdriver vaccinmotståndet, att kändisarna inte har kavlat upp ärmarna tillräckligt mycket och att de bara vill känna sig viktiga.

Återigen: allt det där är tvivelsutan sant. Men de kraftfulla slagen i luften, överdrifterna, grupptänkandet, skenheligheten och självförhärligandet skiljer inte den här kändiskampanjen från någon annan. Så, återigen, varför?

Vågar man hoppas på att svenskar, till och med sådana som skriver i pressen, fått nog av löjligheter?