Därför älskar jag Armand Duplantis

Folk brukar säga att det är känslorna som gör idrotten. Den avgrundsdjupa sorgen vid den oväntade förlusten, den barnsliga glädjen efter bragden, den brinnande blicken efter revanschen man suktat efter i flera år.

Så är det kanske för vissa. För mig är det förebilderna som lockar och inspirerar. Det är därför jag älskar Armand »Mondo« Duplantis.

Äntligen har vi som också behöver stirra ner i marken någon timme innan man gör det man måste fått ett ansikte utåt. Här är han, mannen som har tagit prokrastinering till en helt ny nivå. Armand Duplantis stämplade in på arenan i tre timmar, genomförde fyra hopp som vardera tog ungefär åtta sekunder och klev ut från arenan som olympisk guldmedaljör, applåderad av konkurrenterna, älskad av alla, beundrad för sitt mod, sin karaktär och sin flärd.

Men egentligen satt killen bara och stirrade ner i marken i 45 minuter mellan varje hopp. Han stod till och med över flera höjder eftersom han inte tyckte det kändes särskilt viktigt för honom att vara med just då.

Ge honom bragdguldet. Han förtjänar det.

Det brukar sägas att den som är bäst på sitt jobb inte är den som jobbar hårdast, utan jobbar smartast. För min generation är det många av oss som inte heller är smartast som har anammat ideologin. Vi intalar oss att det är en del av vår process när vi stirrar på fötterna i 30 minuter innan vi börjar med arbetsuppgifterna. Det är »nödvändigt« att »komma i rätt humör« innan artikeln ska skrivas, husväggen målas eller håret klippas. Den här krönikan tog tio minuter att skriva, men jag satt och stirrade på skärmen i över en timme innan jag kände mig redo för att skriva det första ordet.

Men sedan var jag felfri. Precis som min gud – Armand Duplantis. Han visade hela svenska folket att processen är nödvändig, effektiv, smart. Fungerande.

I alla fall för en stavhoppare. Vi mentala stavhoppare tackar honom för att han har ingjutit mod i oss. Det är inte oss det är fel på, det är alla andra.