Därför är boken överlägsen filmen
Det mesta gör sig bäst i bokform. Kolla bara på den nya filmatiseringen av På västfronten intet nytt.
Toppbild: Unsplash
Först var det natthimlarna. Jag läste meningar jag inte kunde glömma. Såg ur bokstäver det rödaktiga ljuset från horisontens ena ände till den andra. Såg lysbomber som steg upp som "röda och silvervita bollar som springer sönder och regnar ner i vita, gröna och röda stjärnor".
Sedan var det jorden. Jag kunde känna lukten av den mot mitt eget 18-årsansikte. Känna att fronten var en malström av dova knallar och soldater som kröp uppåt där gas inte låg samlad: För ingen betyder jorden så mycket som soldaten. När han pressar sig emot den, länge, häftigt, när han i eldens dödsångest gräver ansiktet och lemmar djupt ner i den, då är den hans enda vän, hans broder, hans mor, han stönar ut sin fruktan och sina skrin i dess tystnad och skygd, den tar emot honom, släpper åter till nya tio sekunders språng och liv, griper honom därefter, mången gång för alltid.
Så fick man som läsare hämta andan. Det blev permis från kriget, en skildring av ett kärleksmöte. Hur annorlunda är inte allt detta i jämförelse med manskapsbordellerna, dit vi får gå efter permission och där vi får stå i kö och väntar. Jag vill inte tänka på dem, men de träder obevekligt fram för min inre syn, och jag blir rädd, ty kanske kan man aldrig bli fri från något sådant. Men så känner han den smala mörka kvinnans läppar och trycker sig mot dem.
Det var min farfar som dagen efter sitt eget guldbröllop en septembersöndag 1978 tog fram Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Han förklarade varför han tyckte den var så märkvärdig. Han brukade vara tyst och försagd. I synnerhet jämfört med farmor – tyskan – som skrattade så mycket. Trots att det var hon som hade förlorat sin egen pappa i det första världskrig som Remarque skildrade. För henne resulterade kriget bara i en möjlighet: att bli den som försörjde det som var kvar av familjen.
I början av 1920-talet tog hon jobb på kassautdelningen på en läderfabrik i Mecklenburg. Där träffade hon farfar, den allvarlige Skånepågen på studie-besök för att lära sig kemiska processer inom garveriet. Så när han drygt 50 år senare berättade om På västfronten intet nytt och att Hitler lät bränna den i bokbålen och att Goebbels ordnade pogromer mot publiken som såg filmatiseringen av den och misshandlade judarna i salongen läste jag den förstås.
Trots att språket var så precist och rent, tog min egen läsning sin tid. Berättelsens bilder gick inte att sträckläsa sig förbi. Jag läste långsamt men glömde dem inte.
Med modern film är den strategin inte lika lätt. I förra veckan hade en ny version av På västfronten intet nytt premiär på Netflix. För första gången på tyska, i regi av Edward Berger. Lägligt kommer den. Ur första världskrigets mylla föddes som bekant såväl nazi-Tyskland, Sovjetstaten, fascismen, det andra världskriget, det kalla kriget med sina atombomber och det som blev dagens Ryssland.
Att än en gång drabbas av kraften i denna klassiska anti-krigsskildring har många poänger. Och Bergers film är suggestiv. Som Sam Mendes 1917 är På västfronten intet nytt omöjlig att hämta andan från. Den översvämmar en med sina bilder.
Men där filmen gör en till en passiv åskådare som vill värja sig, får romanen mig fortfarande att föreställa mig hur det måste vara att trycka ansiktet mot jorden och be för att en artilleripjäs inte ska slita mig i stycken.
Det är något med en stor läsupplevelse som inte alltid går att överföra till rörlig bild.
