Därför är fri invandring inte längre möjlig

Mauricio Rojas skrev en intressant artikel i SvD. Han ville prata om liberal nationalism. Blev det liv i luckan? Det blev tyst. Det visste ni redan, men som kolumnist har man privilegiet att påpeka självklarheter. 

En annan truism handlar om den talande tystnaden. Mindre självklart är kanske varför vi ska leva med tystnaden den här gången. Ja förutom på grund av truismens envetna överlevnadsförmåga. Devisen "ju enklare ju simplare" ur Kellgrens dikt Dumboms lefverne skrevs ju redan 1791. Strunt i det, vi kämpar vidare. 

Rojas är liberal riksdagsledamot och naturligtvis vet han att liberal nationalism i många liberalers ögon är en självmotsägelse. Dessutom gillar nyliberaler inte nationalism. Det gör inte heller de flesta klassiska liberaler, ej heller marknadsliberala, eller raktuppochner libertarianer. 

Låt oss följa Rojas tillbaka till 70-talet. I svensk integrationspolitik hade man i stor samstämmighet övergett tanken på assimilering. Kolumnisten själv har prövat assimileringstanken med en av landets ledande skribenter på området och kolumnist i denna tidning, Thomas Gür. Det var mycket länge sen, men assimilering var inte bra, tyckte Thomas. Jag tyckte han verkade vara den invandrade auktoriteten av oss två.  

Assimilering var så ute det kunde vara och integration blev snabbt den enda vägens politik. Så Sverige landade i "en utopisk multikulturalistisk vision, där skilda kulturer och etniska grupper, inklusive den svenska, tillmättes lika värde och rätt att existera jämsides." skriver Rojas. Någon däremot? Nej, trodde inte det. Beskrivningen är lätt igenkännlig. 

Svenska är inte så viktigt att kunna, och frågan om vad som egentligen är svenskt besvarades av Fredrik Reinfeldt med: "Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen kommer utifrån". Och Mona Sahlin sade att svenskar var avundsjuka på invandrargrupper: "Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker". 

Det blev mångfald, av den riktigt besvärliga sorten. I en globaliserad och uppkopplad värld är det inte lätt att hålla styr på vad som genererar samhällsgemenskap, ett ord som Rojas använder. Intressant. Sett några decennier bakåt har det varit ett favoritord hos Kristdemokraterna. 

Sen kom 2015 år med alla asylsökande till Sverige. Sex år senare toppade Sverige i dödligt skjutvapenvåld i Europa, åtta av tio dödsskjutningar i kriminell miljö, från att i början av 2000-talet ha legat i botten för dödligt skjutvåld. Rojas: "Den etnisk-kulturella samhörigheten och dess yttersta garant, den nationella staten, luckras upp." Och Sverigedemokraternas opinionssiffror började peka uppåt. 

Rojas lirkar: "Det helt avgörande i ett sådant perspektiv är att hindra att denna mångfaldsvänliga hållning omvandlas till en plattform för sekteristiska och separatistiska strävanden. Genom att vara stenhårda mot den mångfald som underminerar den nationella gemenskapen kan man vinna acceptans för en bred och berikande mångfald." 

Hade vi inte tidigare varit så aningslösa, liberala skulle en del säga, så hade vi inte behövt vara stenhårda mot den mångfald som nu underminerar den nationella gemenskapen. Och dessutom är fri invandring inte längre möjlig. Ingen som visar omsorg om samhällsgemenskap skulle ställa sig på barrikaden för den friheten. Efter 2015 är den helt enkelt väldigt svår att försvara, i offentligheten. 

En utrerad liberal svarar att fri invandring inte är ett problem. Om vi monterar ned välfärdsstaten. 

Men det vi ser är ju en nedmontering av välfärdsstaten. Den stod inte pall för 2015. Och vilka politiker går till val på en nedmontering av det som återstår? 

Välkomna ner från läktaren och in i Rojas diskussion. Mest intressant vore att höra nyliberaler, klassiska liberaler, marknadsliberaler och raktuppochner libertarianer. 

Läs även: Integration – en återvändsgränd

Läs även: Att tillåta tiggeri hjälper inte tiggarna