Därför är spiritismen på väg tillbaka
I dag uppfattas man som foliehatt om man inte tror på apokalypsen. Kanske förklarar det spiritismens återkomst.
Toppbild: Unsplash
Lasse Hallström har varit i kontakt med Magnus och Brasse via ett medium, fick vi veta häromveckan. Så uppenbarligen finns inte bara ett individuellt liv efter döden, utan dessutom ett efterliv för radarpar, åtminstone om de är komiker:
HasseåTage, Helan och Halvan, Abbot och Costello, kanske hela Marxklanen, även om Zeppo antagligen håller sig på sin kant, även i livet efter detta.
Man undrar vad de fyller evigheten med. Det är något djupt oroande med komiker utan publik. Tankarna går till Robert de Niro i Scorseses King of Comedy: ett helvete, eller åtminstone en skärseld, snarare än ett paradis. Är de andra andarna publik? Eller är det därför de döda komikerna vill kommunicera med oss levande?
Det framgår inte om Lasse frågade.
Men om vi stannar här med kropparna, snarare än hos astralkropparna, är Hallströms spiritism ett intressant tecken i tiden. Vad som föranledde vad är svårt att veta, men Hallströms samtal med de döda är kopplat till hans storfilm om konstnärinnan Hilma af Klint, spelad ömsom av Hallströms dotter, ömsom av hans fru, i ett familjearrangemang som skulle göra Colin Nutley avundsjuk. Hilma af Klint deltog redan i tonåren i seanser och gjorde andevärlden till en del av sitt måleri. Då, med start för 150 år sedan, var spiritismen i växande, Madame Blavatsky bildade det teosofiska samfundet och fram till och förbi förra sekelskiftet hade folk i farten en åsikt om, inte sällan en relation till, saken.
Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes pappa, var för, liksom Strindberg på sitt eget sätt; han stod förstås inte ut med Madame Blavatsky. Magikern Houdini var emot, delvis för att många medier för honom framstod som halvtaskiga amatörer i hantverket.
För ungefär hundra år sedan, när Hilma af Klint funnit sin konstnärliga form, kom en ny skjuts för spiritismen. Man kan läsa om saken i tidningar, romaner och memoarer som skildrar den tiden. En av Conan Doyles närmaste anförvanter förlät honom aldrig för att han bröt sitt löfte att höra av sig från andra sidan. Thomas Lynn Bradford, en spiritist i Michigan, tog livet av sig i experimentsyfte kring 1920, men de som var satta att ta emot hans andes budskap väntar fortfarande. I Anthony Powells romansvit A Dance to the Music of Time, som börjar vid första världskrigets utbrott, spelar Mrs Erdleigh en mer folkligt klärvoajant, tedrickande version av Madame Blavatsky.
Att spiritismen tog fart i takt med att liken staplades under första världskriget är i sig inget mysterium, men varför händer det nu? Varför får spiritismen grepp om en mogen herre i en generation som, åtminstone i Sverige, brukade slå ifrån sig allt som hade ett drag av religion som vidskepelse?
Det är väl den snart sagt obligatoriska tron på apokalypsen, förstås.
I Powells romaner övergår spiritismen, via ockultisten Dr Trelawney, till en undergångssekt. Vi är ungefär i samma situation, men vi har gjort det baklänges. Undergångssekterna är redan huvudfåran, om någon har missat det. Sverigedemokraten Elsa Widdings verkliga brott när hon talade om klimatförändringarna i riksdagen, var inte att hon förnekade att det sker förändringar och att människan är ansvarig för dem. Det gjorde hon inte. Hennes brott var att hon inte skrev under på att mänskligheten går mot sitt slut.
I detta, som i en hel del annat, har det extrema blivit norm. Att inte tro på apokalypsen räcker för att bli stämplad som foliehatt.
Det är därför, misstänker jag, som spiritismen är på väg tillbaka. Precis som under första världskriget skänker den lite hopp.
Själv lockas jag mer av att få föra vettiga samtal. Det är allt svårare att göra med levande människor.
