Därför behöver vi nya grindvakter på internet
Nittiotalets dröm att internet skulle skapa demokrati och frihet i världen var naiv. Goda och onda aktörer kan utnyttja internet för sina syften på samma sätt.
Toppbild: Unsplash
Nu i januari, nästan på dagen två år efter stormningen av Kapitolium i USA, attackerade tusentals Bolsonaro-supportrar regeringsbyggnader i Brasilien. De två händelserna liknar varandra i många avseenden. Båda var bittra reaktioner på valförluster, där konspiratoriska högerpopulister hävdade att valet blev stulet. Dessutom spelade sociala medier en avgörande roll i upploppen.
Först spreds teorierna om valfusk i sociala medier, sedan användes dessa plattformar för att organisera attackerna. Nyheter om hur internet utnyttjats av dem som vill underminera demokratin är något vi har behövt vänja oss vid de senaste åren. Men det går på tvärs med nittiotalets löften, då teknikentusiasterna predikade att nätet skulle skapa demokrati och frihet världen över.
Numera låter det naivt, men egentligen var tanken inte så märklig. För genom internet får vi tillgång till en mängd kunskap, och det är ju bra. Och om en bra sak sprids, då är det väl rimligt att förvänta sig att det får positiva effekter för samhället?
Att det inte blivit så beror på att internet har visat sig vara bra på att sprida en annan sak också, nämligen vrede. Forskare vid New York University konstaterade att ju fler känsloladdade ord en post innehåller, desto större spridning får den. En annan undersökning visar att negativa politiska budskap skapar mycket mer engagemang på Facebook – särskilt om posterna formuleras i en moraliskt indignerad ton.
Det här är ingen nyhet, allra minst för företagen bakom de stora plattformarna. Facebook styr sedan ett antal år sina flöden med hjälp av algoritmer. Genom att servera sina användare den typ av material som engagerar dem vill man få dem att stanna längre på sidan. Problemet är att det visat sig att falska nyheter och politisk extremism skapar allra mest engagemang.
När vi har fri tillgång till all världens information väljer de flesta inte vetenskapliga rapporter, resonerande reportage och djuplodande böcker. Sådant står sig slätt mot ilska, indignation och lättsmält underhållning. Ingen borde egentligen vara förvånad över att det visat sig enklare att skapa ny teknik än att uppdatera människans natur.
Visst frestas man att dra ut sladden, men den tekniska utvecklingen låter sig inte hindras så lätt. I stället gäller det att hitta konstruktiva vägar framåt – och här finns det inspiration att hämta i historien.
För detta är inte första gången som ett växande informationsflöde skapar en kris. Samma sak skedde på 1500-talet, då Gutenbergs tryckpress från seklet dessförinnan bidrog till en del politisk oreda. Då blev censuren furstarnas sätt att få ordning på människors läsande, något som ju ändå vore bäst att undvika i dag.
Nästa stora kliv togs på 1800-talet, när tryckpressen mekaniserades. Nu hade censuren avskaffats, men fortfarande behövdes något sätt att sovra i den enorma bokfloden. Då fick vi, i stället för censur, redaktörer och recensenter. De hade till uppgift att sortera bland texterna för att välja ut och förfina det främsta.
Lösningen var alltså inte lagstiftning, utan institutioner. Genom förlag och tidningsredaktioner fick vi grindvakter som såg till att fler kvaliteter än enbart förmågan att väcka starka känslor skulle avgöra om en text fick spridning.
Det är detta system som internet har raserat, och följden är att vi översköljs av osorterad information. Om vi ska komma ur det här läget behöver vi nya grindvakter. Facebooks algoritmer gör inte jobbet, tvärtom förvärrar de problemen. Vi behöver bättre institutioner som kan sortera i informationsfloden.
Läs även: David Bowie hade rätt om internet
