Därför behövs ekonomerna

Som en liten fotnot till världens alla börsras och räddningspaket meddelades i veckan att Paul Krugman fått Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne, för sina teorier om internationell handel.

Därmed gick priskommittén rakt in i debatten om finanskrisen.

Paul Krugman förutsåg och varnade för finanskrisen redan för minst tre år sedan, och återkom sedan med nästan profetisk precision i början av året, då han korrekt förutsåg att bostadspriserna i USA skulle falla 25 procent.

Krugman har genom åren haft en hel del fel också, om USA:s statsskuld till exempel. Med Krugman är det lite som med den tidigare pristagaren Paul Samuelson, ekonomen som förutspådde »nio av de fem senaste lågkonjunkturerna«.

Poängen är i stället att ekonomipriset till Paul Krugman nästan är som litteraturpriset till Astrid Lindgren – med den skillnad att många fler sannolikt läst Krugman än Lindgren. Han är världens i särklass mest debattglada och folkbildande ekonom. Han var en av de första som i siffror och ord sågade USA:s subventioner av klimatvidriga suvar. Som hämningslöst varnade för vad Irakkriget skulle kosta. En som kan tala med de lärde i matematiska modeller och med oss tidningsläsare på vårt vis.

Sådana finns det, för att tala ekonomspråk, både för lite utbud av och för lite efterfrågan på.

Låt oss börja med efterfrågan.

Under finanskrisen har konservativa republikaner i USA och vänsterdebattörer i Europa plötsligt blivit rörande eniga om några saker. En är att de stora räddningspaketen för finanssektorn är någon form av »socialism« som anger ett slut på kapitalismens era (de konservativa är därför mot och vänsterdebattörerna för). Framför allt talar båda sidor om att återgå till »sunt förnuft«, i stället för allt det där ekonomdravlet.

All ekonomi bottnar verkligen i enkla drivkrafter som incitament och information. Men låt oss vara ärliga: det är inte alltid enkelt. Det är ibland otroligt kontraintuitivt (som exempelvis den handelsteori Krugman fått pris för). Det är därför ekonomerna behövs.

När statsmakterna nu måste lägga en stor pant över det globala finanssystemet är det inte alls samma sak som att en socialistisk stat ska driva bankkontor. För just sådant behövs kunniga ekonomer för att förstå och reda ut för oss andra. Det var för att politiker och allmänhet inte lyssnade på de akademiska nationalekonomernas varningar om de nya finansiella instrumenten som det gick som det gick. Och den senaste president som slutade lyssna på nationalekonomer och gick på magkänsla var president Hoover 1929.

President Bush har faktiskt varit klokare än så.

Det för oss till det utbud av folkbildande ekonomer som finns att tillgå.

Då menar jag inte de kommentatorer och prognosmakare som har som jobb att yttra sig i maximalt antal tv-soffor. Jag menar de som ägnat sitt liv åt de svåraste sammanhangen och därför har förmågan att bena ut allt för oss när det ser som mörkast ut. Som John Maynard Keynes och Milton Friedman på var sitt sätt gjorde under 1900-talet.

Ekonomi handlar ju egentligen om politik, om makt och pengar. Men ekonomerna har länge skämts för detta. I samhällsdebatten har de beskrivits som cyniska tyckare eller meteorologer som aldrig lyckas pricka in en enda orkan. Under lång tid har ekonomskrået därför försökt försvara sig genom att efterlikna de oantastligt objektiva naturvetarna. Konkurrensen på världens främsta universitet har premierat matematisering och specialisering. Att publicera sig i en dagstidning, i stället för i Econometrica, har varit lite suspekt. Matematiker har sökt till ekonomiämnet för att få använda sina fina modeller (och kanske få »nobelpris«), inte tvärtom.

Krugman är en av dem som brutit trenden. I sin spalt i New York Times debatterar han allt mellan jord och himmel (han har ju till och med gjort en skämtsam modell om intergalaktisk handel). Parallellt har exempelvis den ännu nördigare mikroekonomen Steven Levitt publicerat en av USA:s bästsäljare, »Freakonomics«.  Att den blott 55-årige Krugman nu faktiskt får priset är som om priskommittén skickat ett mass-mejl till alla unga studenter, doktorander och professorer i nationalekonomi världen över att det är okej att våga prata om riktiga människor och om politik. Att modellernas syfte alltid måste vara att lösa våra problem och att hjälpa allmänhet och politiker på traven.

Men alla som nu skålar över kapitalismens död och utropar Paul Krugman till vänsterikon gör nog klokast i att läsa vad han skrivit först. Om det är några Krugman polemiserat med ännu mer energiskt än med förstockade republikaner, så är det globaliseringsmotståndare, socialister och frihandelskritiker.

***

För övrigt har [[Mona_Sahlin|Mona Sahlin]] till slut insett att s+mp är ett något smartare regeringsalternativ än bara s. Sahlins problem är att hennes parti ännu inte gjort det.