Därför finns ingen ”aborträtt” att utreda
Att göra abort till en rättighet är som att grundlagsfästa jobbskatteavdragen eller kärnkraften. Sådant inskränker betydelsen av väljarnas val, skriver Thomas Idergard.
Toppbild: Ali Lorestani / TT
Sveriges nya regering ska låta utreda ett grundlagsskydd av "aborträtten". Alla riksdagspartier har samma uppfattning, så idén möter knappast något politiskt motstånd. Den här texten går mot strömmen. En utredning om "aborträtten" borde bli så kort att den inte ens behöver tillsättas. För det finns i verkligheten ingen "aborträtt" att utreda.
Aborter blev i somras föremål för het politisk och medial aktivism. Detta efter att USA:s högsta domstol slagit fast att landets konstitution inte garanterar någon nationell "rätt" till abort fram till födelseögonblicket i den nionde månaden (innebörden av en tidigare tolkning). Istället är abortlagstiftning en praktisk fråga för delstaterna, som så mycket annat.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad rör det länder i Europa, där USA:s högsta domstol helt saknar jurisdiktion?
Svaret finns i de religiösa proportioner som reaktionerna på domslutet tagit. "Aborträtten" är en trosfråga. Tron är universell. Och då utgör det amerikanska domstolsbeslutet höjden av kätteri. Därför är det också omöjligt, särskilt i Sverige, att offentligt relatera till abortfrågan annat än med upprepningar av den förhärskande dogmen. Varje antydan till alternativt tänkande avvisas direkt.
En orsak är att normen blivit att betrakta sex som något som saknar ändamål, utöver individens omedelbara känslor. Graviditeter blir då något som utan undantag bara "händer".
En annan är förstås en särskild omsorg om en av de tre direkt berörda personerna i en abort: den mamma som inte vill fullgöra graviditeten. Det är en legitim omsorg. Men omsorgen om en annan av de tre direkt berörda personerna, det ofödda barnet, utesluts i alla normkritiska perspektiv. Ändå går det att inse att ett ofött barn aldrig är en del av en annans kropp, även om det först finns där, och samtidigt se att en graviditet kan vara både problematisk och traumatisk. Det går att ställa andra och större krav på sociala, medicinska och psykologiska stödinsatser. Men den offentliga diskursen vill aldrig ens pröva alternativa sätt att se på helheten.
Den franska senaten avvisade i oktober ett förslag om grundlagsskyddade aborter, eftersom frågan inte är konstitutionell. Samma lagstiftare hade tidigare i år liberaliserat abortlagen genom att höja tidsgränsen för tillåten abort. Det är ingen paradox. Man kan tycka olika om legaliteten i aborter och om vilka regler som ska råda, och ändå vara överens om att möjligheten till abort lika lite är en konstitutionell rättighet som möjligheten till RUT-avdrag.
Det är just här idén om en rätt till abort faller. Ingen vedertagen rättighetsdefinition täcker in aborter. En rättighet garanterar ett värde som krävs för mänsklig växt, som egendom och frihet att yttra sig. Den liberala, minimala eller negativa, definitionen handlar om att förhindra staten att motverka sådana värden, via exempelvis expropriering och censur. Den positiva, mer maximala rättighetsdefinitionen, tvingar staten att garantera vissa materiella nyttigheter för värdenas förverkligande, exempelvis utbildning och sjukvård.
I båda definitionerna är rätten till liv, som förutsätter rätten att få födas, grundläggande. Någon mänsklig växt är inte möjlig utan liv.
En abort är ett ingrepp för att aktivt orsaka att livet för en mänsklig person, om än i ett tidigt stadium, avslutas. Det kan per definition inte ses som en rättighet. Därför finns heller ingen internationellt bindande konvention om mänskliga rättigheter som säger det. Rätten till liv kommer återigen först. I demokratiska samhällen korresponderar grundlagarna med de stora, internationella konventionerna.
Vad som finns i många länder, som Sverige, är en legal möjlighet att få en abort utförd, trots att den avslutar ett människoliv, under en viss tidsgräns. Om detta avsteg från rätten till liv kan man argumentera för eller emot. Men att göra abort till en rättighet, bortom diskussion, är att grundlagsfästa sådant som möjliggörs av vanlig lag, tills lagen ändras efter väljarnas vilja. Det är som att grundlagsfästa jobbskatteavdragen eller kärnkraften. Sådant inskränker betydelsen av väljarnas val, utan att göra det som rättigheter ska göra, nämligen att främja mänsklig växt. Det har därför alltid varit främmande för demokratiska rättsstater.
För vad är till sist det som ska skyddas? Skulle till exempel sänkta tidsgränser med utvecklad neonatalvård för alltid vara förbjudet? Eller ska man i Sverige kunna göra abort fram till födelseögonblicket?
Svaret blir säkert att detta ju ska utredas. Men själva förutsättningarna, den bakomliggande filosofin, haltar. Det gör det omöjligt för utredningen att undvika diket. Eller är det kanske just ett haltande tänkande som ska grundlagsskyddas från upptäckt?
Thomas Idergard är jesuit och katolsk präst
***
