Därför förvandlas din dagstidning till ett kvinnomagasin
När dagstidningarna alltmer desperat söker föryngra sin läsekrets och ”ge läsare det de vill ha”, överger de sin tidigare roll som samhällsbevakare.
Toppbild: TT
Ni som beträder Instagrams eller TikToks värld har sett klipp där journalister på Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens industri eller valfri landsortstidning något rumphugget berättar om nyhetshändelser. Det är ett försök att nå en yngre publik, för dagens 20–29-åringar har inte lärt sig att läsa ordentligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På samma vis är det nog många av er som undrat över varför er dagstidning har gått från att flitigt granska myndigheter, följa politiken, skildra samhället och inte minst spegla kulturlivet till att ägna alltmer spaltmeter åt debatter om ”mammakorvar”, sex- och relationstips, reportage från stallet eller hämningslös sentimentalitetsporr om sjukdomar och allsköns elände.
Både internt och externt kommunicerar tidningsledningar att man ”är med i sin tid”, att en bevakning som präglas ”jämställdhet” och ”mångfald” är ”viktig för demokratin”. Det handlar också om att föryngra och bredda läsekretsen och att kvinnor mellan 30–39 år är en kundgrupp som de allt färre annonsörerna vill åt. Kvinnor i den ålder är i karriärs- och familjebildningsfasen och bränner mycket pengar. Dessutom läser de i väsentligt högre utsträckning än sina män, även om de inte alls är lika flitiga och bra på det som sina mammor och mormödrar.
Så slår sig tidningarna för bröstet och berättar stolt att de ökat andelen ”yngre” kvinnliga läsare med tiotals procent. Det låter förstås väldigt mycket, men det är från försvinnande låga nivåer eftersom läsekretsen är minst sagt manlig och grånad. Småbarnsmamman i den åldern önskar få läsa korta tipsspalter om de prylar, sjukdomar och uppfostringsmetoder hon inte själv i ett nafs kan googla fram.
För att möta den kundgruppen använder sig redaktionerna av genusmätare som avgör hur många kvinnor respektive män som nämns i publiceringarna. Ett trubbigt instrument eftersom det egentligen varken borgar för seriös journalistik om kvinnofrågor eller en strävan att berätta det faktiska om samhället.
Den redaktionella prioriteringen har gjorts samtidigt som tidningarna velat hävda sin betydelse för demokratin. Bara i år betalas drygt 800 miljoner kronor ut i statligt mediestöd för att stärka tidningarnas förmåga att fylla i de ”vita fläckarna” av obevakade småkommuner och att utvecklas digitalt. Det sker i samma andetag som de för egen hand avvecklar det offentliga rum för rationell debatt, folkbildning och samhällsinformation som de byggt under ett par sekler. Reportrar helt avsatta för att dammsuga diarier och bevaka kommunernas och regionernas politiker och tjänstemän finns inte längre och kunskapstappet blir enormt, inte bara för redaktionerna själva utan framför allt för medborgarna.
Dagstidningarna är historiskt sett sammanbundna med det patriarkala industrisamhället, tidningen är en massprodukt som genom envägskommunikation talar om för människor hur saker och ting ligger till. Visst har man kunnat gå i svaromål, men alltid blir det redaktionen som får sista ordet.
Det finns något ”auktoritärt” och djupt okvinnligt med det där, en brist på relation, utbyte, ”att ge och ta”. Därför faller de interaktiva sociala mediernas med det personliga tilltalet i god moderjord, TikTok är den främsta nyhetskällan för unga kvinnor. Det har tidningarna i sin nuvarande form fortfarande svårt att komma runt, för kommentarsfälten fylls ännu av manliga ”boomers” som med det breda skrevets självklarhet föreläser om sakernas tillstånd.
Toppbild. En bunt dagstidningar och svenska Vouge Scandinavias redaktion i möte. För att vinna den kvinnliga publiken i den digitala världens brutala uppmärksamhetskonkurrens smälter olika medier i samman. Foto: TT
***
Ni som beträder Instagrams eller TikToks värld har sett klipp där journalister på Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens industri eller valfri landsortstidning något rumphugget berättar om nyhetshändelser. Det är ett försök att nå en yngre publik, för dagens 20–29-åringar har inte lärt sig att läsa ordentligt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På samma vis är det nog många av er som undrat över varför er dagstidning har gått från att flitigt granska myndigheter, följa politiken, skildra samhället och inte minst spegla kulturlivet till att ägna alltmer spaltmeter åt debatter om ”mammakorvar”, sex- och relationstips, reportage från stallet eller hämningslös sentimentalitetsporr om sjukdomar och allsköns elände.
Både internt och externt kommunicerar tidningsledningar att man ”är med i sin tid”, att en bevakning som präglas ”jämställdhet” och ”mångfald” är ”viktig för demokratin”. Det handlar också om att föryngra och bredda läsekretsen och att kvinnor mellan 30–39 år är en kundgrupp som de allt färre annonsörerna vill åt. Kvinnor i den ålder är i karriärs- och familjebildningsfasen och bränner mycket pengar. Dessutom läser de i väsentligt högre utsträckning än sina män, även om de inte alls är lika flitiga och bra på det som sina mammor och mormödrar.
Så slår sig tidningarna för bröstet och berättar stolt att de ökat andelen ”yngre” kvinnliga läsare med tiotals procent. Det låter förstås väldigt mycket, men det är från försvinnande låga nivåer eftersom läsekretsen är minst sagt manlig och grånad. Småbarnsmamman i den åldern önskar få läsa korta tipsspalter om de prylar, sjukdomar och uppfostringsmetoder hon inte själv i ett nafs kan googla fram.
För att möta den kundgruppen använder sig redaktionerna av genusmätare som avgör hur många kvinnor respektive män som nämns i publiceringarna. Ett trubbigt instrument eftersom det egentligen varken borgar för seriös journalistik om kvinnofrågor eller en strävan att berätta det faktiska om samhället.
Den redaktionella prioriteringen har gjorts samtidigt som tidningarna velat hävda sin betydelse för demokratin. Bara i år betalas drygt 800 miljoner kronor ut i statligt mediestöd för att stärka tidningarnas förmåga att fylla i de ”vita fläckarna” av obevakade småkommuner och att utvecklas digitalt. Det sker i samma andetag som de för egen hand avvecklar det offentliga rum för rationell debatt, folkbildning och samhällsinformation som de byggt under ett par sekler. Reportrar helt avsatta för att dammsuga diarier och bevaka kommunernas och regionernas politiker och tjänstemän finns inte längre och kunskapstappet blir enormt, inte bara för redaktionerna själva utan framför allt för medborgarna.
Dagstidningarna är historiskt sett sammanbundna med det patriarkala industrisamhället, tidningen är en massprodukt som genom envägskommunikation talar om för människor hur saker och ting ligger till. Visst har man kunnat gå i svaromål, men alltid blir det redaktionen som får sista ordet.
Det finns något ”auktoritärt” och djupt okvinnligt med det där, en brist på relation, utbyte, ”att ge och ta”. Därför faller de interaktiva sociala mediernas med det personliga tilltalet i god moderjord, TikTok är den främsta nyhetskällan för unga kvinnor. Det har tidningarna i sin nuvarande form fortfarande svårt att komma runt, för kommentarsfälten fylls ännu av manliga ”boomers” som med det breda skrevets självklarhet föreläser om sakernas tillstånd.
Toppbild. En bunt dagstidningar och svenska Vouge Scandinavias redaktion i möte. För att vinna den kvinnliga publiken i den digitala världens brutala uppmärksamhetskonkurrens smälter olika medier i samman. Foto: TT
***
