Därför kallar de Hamas för en välgörenhetsorganisation
Det går en röd tråd från de vänsterskribenter som hyllade Mao, Pol Pot och Stalin på sextio- och sjuttiotalen till dagens vänsterdebattörer som hyllar Hamas.
Toppbild: Sista måltiden
Jag har sällan hållit med vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman om hennes ståndpunkter, men däremot uppskattat hennes kurage att ta strid och gå emot flocken. Svensk debatt behöver färgstarka figurer som vågar ta ut svängarna. Men att höra intervjun med henne i senaste avsnittet av podcasten Sista måltiden är en surrealistisk upplevelse. Ekis Ekman påstår att Hamas är en välgörenhetsorganisation och inte en terrororganisation, viftar bort dess islamism och antisemitism liksom massakrerna den 7 oktober, hon förtiger Hamas omfattande raketbeskjutning mot civila i Israel och det cyniska utnyttjandet av Gazas invånare som mänskliga sköldar i kriget.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Enligt den världsbild som kommer till uttryck i intervjun är Israel den ondskefulle ockupanten-kolonisatören och palestinierna, inklusive islamistiska Hamas, är goda och utsatta som inte kan hållas ansvariga för något. I den färska nyutgåvan av Med skuldkänslan som drivkraft av David Andersson påminns man om hur lång traditionen är bakom det synsättet.
Undertiteln på Anderssons bok är ”Om svenska Israelvänner och västfiender” och den behandlar till stor del synen på Israel i svensk debatt under 1900-talet. Men Israelfrågan är mer ett fall som Andersson använder sig av för att studera två konkurrerande världsbilder. Dels en liberal med företrädare som Herbert Tingsten och Per Ahlmark vilka såg världen uppdelad i demokratier och diktaturer – dels en vänsterradikal med företrädare som Göran Palm och Jan Myrdal vilka inte alls hade problem med totalitära regimer och i stället ansåg att skiljelinjen gick mellan nord (rik, kolonisatör) och syd (fattig, exploaterad).
Det går en röd tråd från de vänsterskribenter som hyllade Mao, Pol Pot och Stalin på sextio- och sjuttiotalen till dagens vänsterdebattörer som hyllar Hamas som en välgörenhetsorganisation. Kommunistiske journalisten Staffan Beckman skrev 1969: ”Vi vita människor är avskyvärda och vi blir alltmer motbjudande för varje år (…) Vi har förslavat världen under våra behov och våra värderingar” – han lät som vilken nutida universitetskurs i postkoloniala vithetsstudier som helst.
Läs David Anderssons bok, den är något så sällsynt som en bladvändare om ett debattklimat. Och orkar ni inte det just nu, läs det här citatet. Leonard Cohen intervjuades i tidskriften Judisk krönika 1993, och frågan gällde Israel. Så här sade musikern:
”Europas intellektuella vänster är en samling prostituerade. De har förrått nästan varenda god idé de har råkat på. De stödde Mao Zedong och de stödde Stalin. Ingen kan känna sig uppmuntrad att grunda försvaret av sitt liv och sitt land på den europeiska intelligentsian. Jag kommer ihåg människor som sa att Mao Zedong hade lösningen på USA:s problem. Europas och Amerikas intellektuella har intagit de mest ohyggliga ståndpunkter. I tre generationer var de villiga att köpa Stalins propaganda. Europas intellektuella vänster har ett uselt stamträd. Framväxten av dagens extremistiska rörelser måste också ses i samband med de europeiska intellektuellas fullständiga fiasko. De har inte lyckats ställa ett sunt och tilltalande försvar för humanismen på fötter. Hur lång tid tog det inte innan det franska kommunistpartiet gjorde bankrutt? Det var bara för ett par år sedan. Jo, Ronald Reagan hade rätt! Den sovjetiska kommunismen var en fruktansvärd diktatur. Alla var beredda att försvara slakten på oskyldiga några hundra kilometer bort. Ingen lyfte ett finger. Ingen ville tänka tanken. Den som vågade göra det stämplades som kommunisthatare och krigshetsare. Men "krigshetsarna" hade rätt. Reagan hade rätt Sartre hade fel."
***
