Därför kommer inte återvandringsbidraget att funka

Joakim Ruist, nationalekonom och regeringens ensamutredare om frivillig utvandring, skrev följande i den offentliga utredning (SOU 2024:53) som kom förra månaden: 

”Kärnan i utredningens uppdrag är att studera hur andra länder arbetar med stöd till invandrares frivilliga utvandring, för att finna metoder som kan leda till att sådan utvandring kraftigt ökar. Utredningen har dragit slutsatsen att sådana metoder inte står att finna.” 

Något annat hade inte heller varit att vänta. 

Regeringens förslag att under år 2026 höja bidraget med upp till 350 000 kronor ”för att stimulera frivillig återvandring för personer som inte har integrerats i det svenska samhället” förefaller däremot inte alls ha beaktat resonemangen i Ruists utredning. 

Utredningen tittade särskilt på Danmark, som vid slutet av 1990-talet påbörjade ett mer omfattande arbete än andra länder med att stödja invandrares återvandring med ett ekonomiskt bidrag, vilket sedan 2010 överskrider 100 000 danska kronor per person. Utredningen kom fram till att i den danska målgruppen ”utvandrar ungefär 330 personer per år med bidrag vid en faktisk bidragsnivå på cirka 230 000 danska kronor …” Dessa utgör cirka en tusendel av målgruppen i fråga. 

Det tyska återvandringsprogrammets resultat var sämre: ”Den totala befolkningen av icke-EU-medborgare med permanenta uppehållstillstånd i Tyskland var vid utgången av 2022… cirka 2,6 miljoner människor. Det var därmed runt en tiotusendel av den befolkningen som utvandrade med bidrag varje år.” 

Även längre bakåt i tiden, som utredningen inte skriver om, är bilden likartad för andra länders återvandringsprogram. En fransk lag om återvandring 1977 ledde till att cirka 50 000 personer återvände till sina länder fram till de första åren av 1980-talet. 

Hollands program anses ha lett till att flera tusen personer återvandrade mellan åren 1980 – 2000. Detta från en population på cirka en miljon utlandsfödda utanför EU och EES-länderna vid den tiden. 

Det finns i den moderna migrationshistorien inte ett enda exempel på att en större mängd/andel invandrare från ett fattigt eller dysfunktionellt hemland relativt det mottagarland som de har fått uppehållstillstånd i, med hjälp av statliga insatser och incitamentsprogram förmåtts att frivilligt återvända till sitt hemland. 

När Ruists utredning försöker uppskatta vad den danska modellen tillämpad på Sverige skulle ge för resultat räknar den fram att med ”ett bidrag som betalades till samma målgrupp som i Danmark, skulle långsiktigt ungefär 1 300 personer per år utvandra vid en genomsnittlig faktisk bidragsnivå på cirka 350 000 svenska kronor.” Detta tal skall dock minskas med cirka 600, eftersom så många ”skulle utvandra även om inget bidrag fanns”. 

Ruist konkluderar: ”Utredningens bästa bedömning är därmed att Sverige skulle kunna öka sin årliga utvandring av invandrare med cirka 700 personer, eller två tredjedels promille av bidragets målgrupp, genom att införa ett utvandringsbidrag på 350 000 kronor.” 

Frivillig återvandring, eller som det tidigare hette, repatriering, är den senaste i raden av begrepp som uttrycker ett önsketänkande om att lösa frågan om invandrare ”som inte har integrerats i det svenska samhället”. 

Önsketänkande från tidigare perioder torgfördes med begrepp som ”utbildning” respektive ”enkla jobb”. Den förra framfördes främst från vänster — när man från den kanten inte rent ut ljög om att ankommande flyktingar till och med uppvisade högre utbildningsnivå än Sverige-snittet. ”Enkla jobb” å sin sida var en käpphäst som den utopiskt lagda delen av den liberala borgerligheten gärna red. 

Men utanförskapet är dessvärre alldeles för omfattande och djupgående för att kunna minskas markant med vare sig utbildning, enklare jobb eller frivillig återvandring, även om dessa företeelser är önskvärda i sig. 

En realistisk utgångspunkt är insikten att det utanförskap som har tillkommit under flera årtionden, som ett resultat av riktigt usel och ogenomtänkt politik såväl av socialdemokratiska som borgerliga regeringar, inte kommer att kunna rullas tillbaka med några lätta medel, bara man anslår mer pengar. 

De förändringar som krävs inom politikområden som arbetsmarknad, skola, invandring, rättsväsende, bidragssystem, företagande och tillväxtfrämjande är så omfattande och så genomgripande att till och med de mest långtgående förslag som framförs av de partier som i dag förstår problemets vidd, än så länge bara skrapar på ytan. 

***

Läs även:

Läs även: