Därför ljuger vi journalister

Oavsett om det handlar om sexuella övergrepp, invandring eller genusfrågor får vi journalister ofta befogad kritik för att selektivt förmedla vissa fakta, medan vi undanhåller andra. Så hur ligger det till, finns det en mediekonspiration?

Kognitiv dissonans är den obehagliga känsla vi upplever när nya fakta motsäger någon av våra djupt rotade övertygelser. Vi ställs då inför valet att ändra uppfattning och beteende, eller att befästa desamma genom att rättfärdiga vår position inför oss själva och andra. Forskning visar att det är allra jobbigast när dissonansen hotar vår positiva självbild.

I sin bok »Mistakes were made (but not by me)« ger socialpsykologerna Carol Tavris och Elliot Aronson otaliga exempel på hur långt vi människor är beredda att gå för att rättfärdiga ett visst beteende eller skydda våra övertygelser och personliga narrativ. Vanliga metoder för självbedrägeri inkluderar att bara lyssna på dem som bekräftar vår världsbild, att misskreditera budbäraren i stället för att beakta budskapet eller att tillämpa olika grad av kritiskt omdöme, beroende på om man håller med om en åsikt eller inte.

»Det finns många anledningar till varför människor ljuger, men kognitiv dissonans förklarar varför vi ljuger för oss själva. Det är den psykologiska mekanism som får oss att rättfärdiga våra misstag, eller tro att vi egentligen aldrig begick något misstag till att börja med«, säger Tavris.

Begreppet kognitiv dissonans myntades av den amerikanske psykologen Leon Festinger 1957, men redan 1946 konstaterade George Orwell: »Vi är alla kapabla att tro på saker vi vet är osanna, och sedan, när vi till slut överbevisats, oförskämt förvränga fakta för att bevisa att vi hade rätt.«

Även om kognitiv dissonans är ett universellt fenomen, tycks vi svenskar vara särskilt obekväma med dess effekter och måna om att eliminera motsättningar. Kanske för att dissonansteorin bygger på tre av svenskhetens grundpelare: fördomen att vi är fördomsfria; övertygelsen att vi är bättre, godare, snällare och mer rättfärdiga än de flesta; samt bekräftelsebias, det vill säga tendensen att selektivt söka ut information som bekräftar våra existerande övertygelser.

År 2009 vann den brittiske journalisten Andrew Brown det prestigefulla Orwellpriset för sin Sverigeskildring »Fishing in Utopia – Sweden and the future that disappeared«. Långt innan åsiktskorridoren blivit ett vedertaget begrepp satte hans bok fingret på svenskens oförmåga att acceptera att det kan finnas fler än en acceptabel uppfattning i frågor av verklig betydelse, såsom kvinnors rättigheter eller invandring. Han beskriver sina år i Sverige som »den odlade laxens liv: omgiven av till synes gränslöst vatten, intryckt i ett stim i en bur vars nät man inte alls kunde se«.

Brown har sedan länge återvänt till Storbritannien, men skriver fortfarande om Sverige för tidskrifter som Granta och The Guardian. Jag ringer upp honom för att höra hur han ser på utvecklingen under det årtionde som gått sedan hans bok kom ut.

»Ett av de utmärkande karaktärsdragen för det svenska samhället generellt är att folk uppriktigt tror på sin egen propaganda«, säger Brown.

Han anser att detta visserligen bidrar till samarbete och sammanhållning, men det gör oss också blinda:

»Har man väl bestämt sig för att det inte finns något problem blir man sedan oförmögen att se problemet. Man upplever en plikt att förtränga. Det innebär att människor som faller utanför åsiktskorridoren känner sig fullständigt exkluderade och de drivs snabbt ut till ytterkanterna.«

Är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Det har både Bamse och Pippi Långstrump lärt oss svenskar. Så vi journalister, väl medvetna om vår makt och vårt inflytande, gör vårt bästa för att vara goda och ansvarsfulla. Samtidigt reagerar vi precis som andra när vi tar ställning till information som motsäger våra övertygelser om en person, ett parti eller en företeelse. Vi avfärdar, ignorerar eller misskrediterar för att minska vår dissonans.

Särskilt hårt slår vi ner på det som skaver mest; sådant som hotar bilden av vårt land, vår kultur eller oss själva. Det betyder inte att det finns någon svensk mediekonspiration. De flesta journalister försöker inte mörka eller medvetet ljuga för allmänheten. Däremot ljuger vi vanemässigt för oss själva. Vi tycks uppriktigt tro att vi är fria, objektiva och bäst i världen.