Därför överdriver man hur dåliga ens föräldrar var

“Jag orkar inte vara en av de där som har en pappa-grej”, sa min vän. Han hade sedan årtionden haft det där outtalade och distanserade förhållandet till sin far, men värjde sig från den klassiska kategorin. Jag förstod, “daddy issues”, det är ju något tjejer använder för att skylla ifrån sig? Att i vuxen ålder förklara sina problem med några fragmentariska barndomsminnen känns gjort, det är väl en klyscha från 1900-talet? Och stämde ens de där svepande analyserna man brukade göra? Är inte Freud bortplockad från alla de vettiga utbildningarna, har man inte bytt ut föräldraältandet mot promenader, piller och mindfulnessappar? 

HBO-serien Succession är ett starkt argument för motsatsen. I varje scen har de briljanta skådisarna bakom de vuxna barnen Roy lyckats utstråla hur de, trots sina luxuösa omgivningar, aldrig kan trivas i sina egna skinn. Kieran Culkins Golden globe-vinnande spastiska rörelsemönster och kroniska, nasala skämtande, berättar om någon vars erfarenheter när han var ung och sårbar fortfarande hindrar honom från all närhet, tillit och prestation. “Han fick mig att andas konstigt”, är allt karaktären kan säga om sin brutale far, när de i den sista säsongen står i hans mausoleum. 

Porträtten av de dåliga föräldrarna är så många i kulturen att det är svårt att umgås med sina barn utan att höra hur minsta tecken på slarv, stress eller temperament skulle kunna användas som målande exempel i ett framtida sommarprat. 

Är jag en av dem, förövarna, om jag är grinig vid frukostbordet?  

Jag ser hur mina försök till ordningsskapande hemma skulle kunna skrivas om till tyranni, hur mitt livsnjuteri kanske arbetas om till ett missbruk. Vem vet, det kanske är jag som är som Succession-pappan, bara fattigare? 

Från Alex Schulmans alla böcker till Jennette McCurdys internationella självbiografiska bestseller I’m glad my mom died (2022), det är nästan svårt att föreställa sig ett litterärt genombrott som inte målar upp en nära släkting som bov, eller “urondskan”, som Schulman kallade honom.  

När jag väntade mitt första barn lärde podden Freakonomics mig att vad en förälder gör, eller inte gör, knappt spelar någon roll alls. Den superengagerade mamman som lagar all mat från grunden och har pianolektioner från två års ålder har inte ett bättre utfall på sina barn än den som låter dem titta på tv och käka fryspizza, påstod de. I den mån den äldre generationen påverkade avkommans liv hade det bara att göra med föräldrarnas utbildningslängd och inkomst, sammanfattade nationalekonomerna forskningen. 

Kan det stämma?  

Föräldrar omkring mig försöker värja sig från känslan av den latenta skulden. “Mom-shaming” är ett väletablerat namn på något man inte ska ägna sig åt. När Lena Andersson under rubriken “Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” i SvD gav sig på ekonomiskt utsatta föräldrar, var det just “skammandet” som ansågs fult och förminskande. Anderssons uträkning av att svältande barn i Sverige är en omöjlighet, om föräldrarna planerar sin hushållsekonomi och serverar ris och havregryn, tog nämligen inte hänsyn till att föräldrar är människor med egna begär och brister. 

Föräldragrejer är fortfarande i topp på vad vuxna klienter vill ta upp med sina terapeuter. Är det för att päronen visade just detta, små mänskliga svagheter snarare än urondska? 

Den traumaorienterade wokegenerationen verkar tro det, och ägnar sig nu därför åt vad som kallas “gentle parenting” i ett försök att skademinimera nästa generation. De som håller tidigare generationer, eller omvärlden i stort, ansvariga för varje tanke och tillstånd de själva känner, försöker nu göra minimalt intryck på sina egna barn. Med mjuka röster benämner man känslor i stället för att uttrycka dem, man bekräftar personen utan att berömma prestationen. Föräldrastilen är så distanserad och kontrollerad att barnet inte kan känna sin egen förälder som något annat än en neutral värmekälla.  

Kommer den generationen att slippa problem med självkänslan och undvika rädsla att bli övergiven? Erfarenheten säger att mamma- och pappagrejerna är mer generella än att kunna tillskrivas en viss sorts meningsbyggnad eller ett särskilt tonläge. När en människa mår dåligt gör hjärnan automatiskt kopplingen till tidigare tillfällen den upplevt något som liknade det. Att känslan av utsatthet påminner om barndomen verkar inte så konstigt, även om föräldrarna varit helt okej.  

“Var pappa en bra person?” frågar dottern i familjen Roy plötsligt på pappans begravning. “Sure”, svarar hans jämnåriga med outgrundliga leenden. Barndomen förblir mysterium.

***

Läs även: Ju mer barnen får bestämma desto dummare blir de

Läs även: Self-love trenden har spårat ur