Därför slutade jag tycka

För mig, en journalist som profilerat mig antirasistiskt och feministiskt, var tiden under supervalåret 2014 en fantastisk tid. Varje vecka var det som att det politiska samtalet handlade om just våra frågor. Avståndet var väldigt kort från en publicerad text till de politiska makthavarna – man kände att man verkligen kunde påverka. Det ledde till att jag själv bytte jobb från nöjes- och kulturjournalistik till mer renodlad opinionsjournalistik. Jag var med och startade sajten Politism. Vi upplevde att vi förflyttade debatten åt vårt håll, mer och mer.

Vi skrev om en våldtäktskultur i samhället och krävde lagändringar. Vi skrev om rasismen, som ett av våra största samhällsproblem, och fick gehör. Under partiledardebatterna inför både EU-valet och riksdagsvalet var de feministiska och antirasistiska frågorna prioriterade.

Det kändes som att vi gjorde stor skillnad.

Att vara kvinna som engagerar sig i politiska frågor, innebär tyvärr nästan alltid en stor uppoffring.

Det kostade förstås.  Meningsmotståndare fanns naturligtvis där. Som sig bör. Hatet fanns också där, alltid närvarande. Att bara vara kvinna som tar mycket plats, som syns, gör att hatet alltid finns där. Men att vara kvinna som engagerar sig i politiska frågor, innebär tyvärr nästan alltid en stor uppoffring. Skillnaden var en enorm mellan att vara en ”vanlig” journalist, som rör sig mest på kultur- och nöjessidorna, och att ge sig in i politiken.

Det gick fort att komma in i det nya livet med ett starkt motstånd och hat som vardag. Och under några år var det bara något jag hanterade. Jag hade mina sätt. Jag kollade inte mejlen på kvällar och helger. Några gånger tog jag bort sociala medier-apparna från telefonen när jag var mitt i en ”storm” och det kom något hatiskt och hotfullt var femte minut. Ibland behövde jag ge upp en stund. Men alltid för att komma tillbaka. För som debattör vill man vara stark. Och man vill innerst inne ha ett relativt hårt debattklimat.  Man brinner ju för sina frågor. Det ska vara stormigt då och då. Det är en del av charmen.

Men precis som allt går i vågor, gjorde även toleransen för feminism och antirasism i den offentliga debatten det. Med ett rödgrönt regeringsskifte växte framförallt ”Sverigevännernas” engagemang. Och självförtroende. Det var som att det nu var deras tur att få höras, enligt dem. ”Vi” vänsterfeminister och antirasister hade ju haft vår tid, och fått ”vårt” regeringsskifte.

Och allt eftersom tiden gick började den krypa fram inombords, känslan av att hatet kanske påverkar en mer än vad man tror. Man börjar undra vad det egentligen gör med en människa att varje dag få höra hur värdelös och vidrig man är från anonymt håll. Den positiva känslan av att göra skillnad, att få gehör för sina frågor, blir allt mindre värdefull. Det andra tar över. Man börjar fantisera om en vardag som känns trygg. Man börjar glömma hur det är att inte ha en konstant våg av hat slår mot ens person. Vad man än säger eller gör.

Det var som att hatet mot mig som människa tog slut över en natt.

I de allra svåraste stunderna kände jag att jag begått ett stort misstag. Att det aldrig skulle kunna vara möjligt att gå tillbaks till ett liv utan grova påhopp och hat. Jag kände mig som en bluff, som offentligt visade mig stark, när sanningen var att jag var livrädd och orolig. Orolig över hur långt det skulle kunna gå.

En längtan efter att sluta jobba med opinionsjournalistik växte fram sakta, men starkare och starkare. Och när jag till slut tog beslutet att helt lägga av, att prova och se om det gick att få tillbaks ett liv utan aggressiva påhopp, blev jag chockad.

Det var som att hatet mot mig som människa tog slut över en natt.

Över. En. Natt.

Hur ser framtiden ut för den som är ung och vill engagera sig i dessa frågor?

Det kom något enstaka argsint meddelande ett par veckor efter att jag öppet deklarerat att jag skulle sluta debattera. Men annars: knäpptyst. Inga hotfulla mejl, inga smutskastningskampanjer, inga uthängningar på hatsajter.

Det gick alltså att gå tillbaks till ett liv utan konstanta vågor av hat. Och visst är det i särklass det bästa beslutet jag tagit för mitt eget välmående. Men frågan är vad det säger om debatten?

Jag är långt ifrån ensam om att ge upp och kasta in handduken. Att bedriva antirasistisk och feministisk opinionsjournalistik har blivit ett jobb för personer som har en stark redaktion i ryggen, med säkerhetsrutiner och hr-avdelningar som kan stötta när det är som värst.

Hur påverkar det demokratin? Hur ser framtiden ut för den som är ung och vill engagera sig i dessa frågor? Och vart tog hatet vägen, vem är det som tar emot det nu?

Det är frågor som vi alla bör reflektera över när vi nu går in i ännu en valrörelse.