Därför vågar vi inte lita på snacket om ljusare tider

I Laws of Attraction från 2004 svajar collegestudenter runt och använder alla psykologiskt tillgängliga medel för att komma vinnande ur spelet om fortplantningsprivilegiet. När jag var yngre var jag säker på att det var så mitt livs öde skulle avgöras, som i den ikoniska och kritikersågade filmatiseringen av Bret Easton Ellis roman.  

Nu, i trettioårsåldern, ser jag samma druckna påfågeldans utspela sig. Vi som var gravida under pandemin är nu bolånekunder under den globala inflationen, vår fritid som nyss gick till smittspridningsuträkningar går nu åt att följa centralbanksträffar och makropoddar. Insatsen verkar om möjligt ännu mer livsavgörande vansinnig än under däggdjurens parningsspel, de som försöker använda sig av attraktionens lagar nu är nationalekonomerna.  

När de låter hökiga är det för att kunna fatta duviga beslut, förklarar en expert. När de uppvaktar oss måste de låta som att de inte gör det! Ränteprognosen kan justeras för att man föreställer sig att folket är tillräckligt nedmuntrade, alla vill ha vad de inte kan få. Nu ska de upp på konsumtionshästen igen, nej, inte för fort! Lagom ivrigt, intresset ska neggas fram, nationalekonomerna beter sig som någon som slarvigt skummat hookupbibeln The Game. 

Ekonomer gillar att tala om sin vetenskap som ett av naturämnena, men ett ekonomiskt skeende går sällan att replikera. Nej, centralbankirerna spekulerar i stämning och vibb, det är en lek med kärlekens oskrivna regler. De beslut som avgör västvärldens öde (för att inte tala om min unga familjs) är en fråga om psykologi, ett ämne som inte ens psykologer har så stor framgång i. 

Det senaste begreppet i den finanspsykologiska ordboken är vibecession. JP Morgans globala researchchef konstaterade att ekonomernas siffror (som är överraskande positiva) inte stämmer överens med konsumenternas uppfattning (som är lägst i år). Det är ingen lågkonjunktur, recession, bara cession i vibb. Ekonomerna försöker säga till samma folk som de traumatiserat i åratal att nu är allt bra, stumpan, slappna av och luta dig tillbaka! Men hon har tappat sugen.  

Mellan tre och sex sänkningar i år, säger de. De lockar och lirkar, tanken är att vi ska känna tryggheten komma tillbaka, våga öppna plånböckerna, annars sjunker ju både inflationen och konjunkturen för lågt. Ändå bestämmer vi oss för att skita i att resa även i år, vi har inte flugit sedan före pandemin. Börsen rusar, på våra konton säger siffrorna att allt borde vara lugnt, men vibben är fel.  

Vi har lärt oss att inte lita på dem, auktoriteterna och kalkylerna. Ett nytt halvoväntat beslut av någon ryss, någon extrastor smäll i sydost, så kan alla siffror kastas om. Ett nytt globalt virus, eller hur någon annans president godtyckligt väljer att hantera det, kan sabba allt, igen. Oss lurar ni bara en gång. 

Enligt traumapsykologerna upplever vi jobbiga händelser som så ångestframkallande för att vi ska lära oss av dem. Det är evolutionärt att de som kommer hem ifrån ett krig inte kan glömma sina värsta erfarenheter, att de jagas av dem dag och natt. Riskerna och plågorna ska ristas in i hjärnbarken för att vi inte ska hamna i samma situation igen.  

När räknenissarna på centralbankerna tar sig an det mänskliga psyket är det inte de här, mer väldokumenterade mekanismerna i den mänskliga hjärnan, som de utgår ifrån. De håller tummarna för att vi ska fylla i nya kreditkortsansökningar, även efter att räntan rört sig med flera hundra procent på några månader. De hoppas att vi snart ska börja topplåna oss till ännu en badrumsrenovering, som att det var värt att riskera hemlöshet för en dansk kran. De utgår från vad som funkat för äldre årskullar, som haft mindre att oroa sig för än vi. 

Millennialgenerationen är de som nu nått chefspositioner och som har barnfamiljer, de som fattar de viktiga ekonomiska besluten. Våra lärdomar är att sänka temperaturen, att tappa upp badkaret ifall att. Köp konserver och vara redo för baisse, i den globala ekonomin är ditt utfall knappast någon annans problem. För även om 1900-talets välstånd var lägre än vårt och knappast fritt från krig eller kris, så är oförutsägbarheten våra livs tema och trauma.

I min föräldrageneration köpte högpresterarna snabba bilar och dyra solbrännor, i min är de preppers och undersöker självförsörjning. Enligt Laws of Attraction är lärdomen att alla vill ha vad de inte kan få. För oss är det inte ett hack till i sängstolpen, utan något att lita på.

***

Läs även: Maja Alskog Bredberg: "Ingen vill väl vara ungt sly hela livet"

Läs även: I tv-studion är kön en hypotetisk fråga