Därför ville Boris invadera Holland

Minns ni covid-19-pandemin? Jag vet; det hör kanske inte riktigt till god ton att påminna om den och hur cyniskt både stater och enskilda individer kunde bete sig under de där åren. Men nu är det berättigat. 

I Boris Johnsons nyutkomna självbiografi Unleashed – som man helst bör lyssna på för att inte missa författarens egna komiska ljudeffekter – avslöjar Storbritanniens tidigare premiärminister nämligen en händelse rörande sitt eget lands vaccinförsörjning som borde få oss att på allvar ifrågasätta solidariteten i den västliga säkerhetsgemenskapen. 

Genom att Storbritannien lämnade Europeiska unionen före pandemins utbrott 2020 deltog man inte i EU:s centraliserade upphandling av vaccin mot covid-19, ledd av kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I stället kunde Johnsons regering göra en självständig analys av vilka vaccin som verkade lovande på utvecklingsstadiet och lägga beställningar på doser långt i förväg. Man hade också en egen myndighetsprocess för att godkänna användningen av olika vaccin. 

På så sätt lyckades Storbritannien få första tjing på det virusvektorvaccin som tillverkades av svensk-brittiska Astra Zeneca och tidigt inleda ett nationellt vaccinationsprogram. Under hela våren 2021 överträffade Storbritannien det samlade EU-området i täckningsgrad av befolkningen, vilket avundsjukt uppmärksammades av bland andra tyska medier. 

Johnson torgförde gärna offentligt sin åsikt att Storbritanniens överlägsna måluppfyllelse var en direkt följd av utträdet ur EU, som han personligen är så förknippad med. För detta, berättar han i boken, straffades Storbritannien av tongivande EU-ledare. 

Ett mindre antal, fem miljoner, doser av Astra Zenecas vaccin som hade framställts i holländska Leiden och som Storbritannien hade betalat för, fick plötsligt inte exporteras ut ur EU. För att vara på den säkra sidan införde Bryssel en gräns vid Nordirland – just det som EU:s representanter i förhandlingarna om Brexit hade sagt sig vilja undvika till varje pris för att inte riskera att störa den bräckliga freden mellan nordirländska republikaner och unionister. 

När Johnson krävde en förklaring av von der Leyen var svaret, att han borde sluta med att härleda den högre brittiska vaccinationsgraden till oberoendet från EU. Emmanuel Macron och Angela Merkel lät förstå att de var av samma uppfattning och vägrade att ingripa. 

Konflikten gick så långt, att Johnson allvarligt övervägde att låta specialförband storma den lokal i Holland där de beslagtagna vaccindoserna fanns och hämta hem det som var Storbritanniens egendom. Men han insåg till sist att en de facto invasion naturligtvis var politiskt omöjlig, och valde att avstå från just dessa doser. 

Om Astra Zenecas och andra tillverkares vaccin var så viktiga för att hindra insjuknande och smittspridning går att diskutera. Flera vaccin, däribland Astra Zenecas, var dessutom förknippade med skadliga biverkningar. Farligheten av själva covid-19 har också omvärderats radikalt. Men vid tiden ansågs det som bekant oerhört viktigt att människor fick tillgång till dessa läkemedel; då valde tydligen EU att inleda ett politiskt spel med avfällingen från Europaprojektet. 

Johnson har rätt att vara arg, men gåtfullt nog drar han inte den uppenbara slutsatsen: Om det är så här krasst som Europas stormakter agerar under en pandemi, hur kan vi då vara säkra på att samma länder solidariskt skrider till varandras och andra allierades försvar i en krigssituation? 

Tvärtom är Johnson i boken fylld av entusiasm för Finlands och Sveriges medlemskap i Nato och för artikel fem, den kollektiva försvarsgarantin. Han tycks resonera på samma sätt som statsminister Ulf Kristersson, som under ett offentligt gräl med den ungerske premiärministern Viktor Orbán i höstas förklarade att Sverige och Ungern för övrigt ”har andra relationer som går alldeles utmärkt”, till exempel inom ramen för Nato. 

Men när det verkligen gäller är det knappast så mellanstatliga, eller ens mellanmänskliga, relationer fungerar. Det är snarare då som räkningen görs upp och man ger betalt för gammal ost. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Läs även:

Läs även: