Att känna sig dum i ett främmande land
Toppbild: TT
Jag har i femton års tid hållit minst tjugo föredrag per år. Oftast på svenska, men ibland sker det på engelska, ett språk jag anser mig behärska tämligen väl. Med det sagt, så är ändå en bra sak med covid: att jag inte lika ofta känner mig korkad. Antalet resor utomlands är nu närmast noll och antalet engelskspråkiga föredrag sedan i våras är obefintligt.
Hur ofta jag än föreläser på engelska så blir det inte samma flyt. Inget konstigt med det. Det är ju inte mitt modersmål. Jag minns ett katastrofalt föredrag i Rotterdam för ett antal år sedan. Jag skulle tala i tjugo minuter, men fick till slut bara tio minuter på mig. Eftersom jag, normalt sett, sällan håller föredrag kortare än en timme, kan ni nog förstå att det blev hetsigt. Mina engelskkunskaper hanterade inte så mycket stress. Organisationen som bjudit in mig har aldrig återkommit om extranummer. Det är nu tretton år sedan och jag sitter inte klistrad vid min inbox och väntar, om man säger så.
Många gånger har det gått bra, men så var det dags igen. Häromåret blev jag ombedd att hålla ett föredrag för internationella advokater. När jag kommer till lokalen inser jag att jag är fullkomligt underdressed. Jag känner mig mer och mer obekväm, så min fru föreslår att hon ska komma i taxi med en kostym. Hon hinner i tid och jag byter om – men, som sagt, mina engelskkunskaper tål inte riktigt så mycket stress. Publiken såg frågande ut. Inget av mina skämt flög och jag kände mig korkad. Alla satt efteråt och log och försäkrade mig att det var ett fantastiskt föredrag. Jag visste att de ljög.
Det får mig att tänka på integration. Hur behandlar vi det enorma antal människor som kommit hit från språk- och kulturområden som väsensskilt skiljer sig från vårt? Vi försäkrar den nyanlände att allt är precis som det ska. Vi ställer inga krav på anpassning, men samtidigt hjälper vi inte någon att bli en del av samhället. Alla ska fortsätta att överallt prata sitt modersmål och får tolkhjälp i varje situation.
Och jag förstår det. Det är hemskt att känna sig dum, på en främmande plats, på ett språk som man inte behärskar. Det är naturligtvis i hög grad en rättssäkerhetsfråga att man går in och stöttar dem som annars har svårt att, på grund av språklig förbistring, stå upp för sig själva. Baksidan är att de riskerar att aldrig lära sig. Följden blir att de som fortsatt inte kan språket kommer att uppfattas som mind-re vetande. Antingen struntar man i det och skapar parallellsamhällen – en väg vi valt att gå i Sverige med segregation och utanförskapsområden som följd – eller så försöker man göra något åt det. Och, som så ofta när det kommer till lärande och socialiseringsprocesser kommer man inte särskilt långt utan en kombination av trygghet och krav.
Om jag hade behövt fly till ett främmande land och ingen krävde att jag skulle lära mig språket, eller vara en del av samhället, hade jag sannolikt suttit i en svensktalande enklav och fortsatt känna mig svensk. Jag hade bara umgåtts med svenskar, inte accepterat det främmande landets kultur. Inte velat utsätta mig för att framstå som en idiot varje gång jag öppnade munnen. Jag hade tagit den enkla vägen. För, även om det faktiskt hade ställts krav på mig, hade jag förmodligen haft väldigt svårt att bli särskilt bra på det främmande språket. Jag är för gammal.
Så frågan är svår. Men en enklare fråga är varför invandrares barn så ofta behandlas som om de inte är svenskar? Alla som kommit till ett land före puberteten kan ju lära sig att tala det landets språk flytande. Det enda som krävs är att inte bara fokusera på trygghet, utan också på krav. Precis som man borde ha ställt mer krav på mina föredrag och inte bara hållit med.
Advokatfirman har för övrigt inte heller återkommit …
