David Eberhard: Den lättkränkta offerkulturen är mainstream idag
Toppbild: TT
För drygt tio år sedan skrev Ann Heberlein och jag två likartade böcker. Ann publicerade 2008 boken Det var inte mitt fel och året efter kom min bok Ingen tar skit i de lättkränktas land. Båda böckerna problematiserade att vi i den samtida kulturen kommit att bli snarstuckna och glömt att med varje rättighet följer också en skyldighet. Vi såg hur allt fler människor krävde enormt mycket från samhället i stort, men inte, på motsvarande sätt, ansåg det nödvändigt att ge något tillbaka.
Jag tog i min bok upp flera ideologiska fenomen, som, menade jag, hade lett fram till den utveckling vi båda såg. Det var vad jag i dag skulle kalla offerstudierna inom akademin. Anns bok fokuserade mer på ansvar. Det är med stor sorg vi båda kunnat se hur profetiska vi var i våra böcker. Allt har blivit värre. I dag är den lättkränkta offerkulturen närmast mainstream. Den är inkorporerad i viktiga styrdokument för allt från förskolan till universitetet. Alla våra myndigheter tycks helt översållade med dekret som syftar till att ingen ska känna sig kränkt eller trampad på, oavsett hur småsinta de subjektivt förfördelades argument kan vara. Därför bestämde vi oss för att tillsammans skriva en gemensam uppföljare.
David Eberhard: Det finns inga kön, bara människor – förlåt personiskor
Vi utgår i vår, ännu outgivna bok, från Aristoteles kardinaldygder: klokhet, tapperhet (mod), rättrådighet och måttfullhet. Räcker det för att beskriva en bra människa? Om så är fallet, behövs en bra kombination av dem alla. Man kan ju vara modig utan att för den skull vara särskilt klok. Man kan vara rättrådig, men totalt tappa all måttfullhet. Den senare kategorin tycks känneteckna många moralister.
Men vad säger de olika dygderna om oss människor överhuvudtaget? Vad är mod egentligen? Vad innebär det att vara rättrådig? Och vad är det som gör att olika människor drar så vitt skilda slutsatser om vad som är eftersträvansvärda egenskaper?
Vi utforskar i vår brevväxling samtidens utförslöpa. Hur samhället gått från att fokusera på sanningssökande och upplysningsideal, till offerskap och frihet från ansvar.
På den vägen kommer man ganska snabbt in på frågan vad moral egentligen handlar om. Och var den kommer från. Vilka moraliska, biologiska fundament är gemensamma för människor? I den så kallade moralfundamentteorin pekar man ut sex olika fundamentala ideal som människor i gemen tycks bygga sin moral kring: omtanke, rättfärdighet, lojalitet, ordning, respekt och frihet. Men efter det blir det knepigt. En av grundarna till moralfundamentteorin, psykologen Jonathan Haidt, har problematiserat att de olika fundamenten inte accepteras av alla. De han kallar för progressiva accepterar egentligen bara de två första fundamenten, medan dem han kallar för konservativa i allmänhet anser att en bra människa bör förhålla sig till alla sex.
Eberhard: Vi överbeskyddar de små – och överlåter klimatet åt en 17-åring
I undersökningar har det visat sig att de progressiva inte alls kunde förstå hur konservativa tänker när de ombads göra det. De menade att konservativa var onda eller bara egoistiska. Lustigt nog hade konservativa, i samma undersökning, inga problem med att sätta sig in i hur progressiva tänkte. Det får mig att fundera lite kring empatisk förmåga när jag ser resultatet.
Diskrepansen säger något om vad som är problemet med dagens samhälle och varför vi i en värld med allt fler progressiva i maktposition, i allt högre grad fokuserar på offerskap. I en sådan värld är det enbart modigt att stå upp för omtanke och rättfärdighet. Allt annat är ondska. Alltså kan man inte kräva något av någon. Allra minst av sig själv. För bara det står god stämplat i ens panna när man ser sig i spegeln, så behöver man inte lyssna. Man kan lugnt sitta kvar på sina höga hästar och högljutt kräva rättning i ledet av alla elaka auktoritetsbundna reaktionärer, när de ropar på ansvar och annat ondskefullt trams.
