David Eberhard: När Löfven talade om hur vi svenskar bör bete oss
Toppbild: TT
Jag sitter hemma och lyssnar på vår statsminister Stefan Löfven. Han verkar vara en hyvens karl, den där Löfven. Redig och rejäl. Ser ut att ha ett fast och säkert handslag. Och så ventilerar han gärna hur vi människor bör vara.
Vi bör vara som folk.
Bete oss som folk, ska vi göra.
Och ta varandra i hand. Som svenskar gör.
Det är väl gott och bra, kan man tycka, men han verkar ha problem med synen. Och han är kanske lite lomhörd också, kantänka. Jag ser honom i den omskrivna intervjun i SVT:s Agenda om hur samhällsutvecklingen tycks gå käpprätt åt något håll som vi helst inte vill. Jag hör det han säger. För er som mot förmodan missade eventet vill jag gärna delge en liten fri sammanfattning:
»Vi kunde inte se det komma. Men vi kunde stigmatisera alla som såg det komma. Vi kunde skrämmas. Vi kunde frysa ut misshagliga element och vi kunde slå oss för bröstet över vår egen superba godhet. Men vi kunde inte se det komma. Eller egentligen; vi kunde inte höra det. Vi kunde inte höra alla de som sa precis vad som kommer att hända. Vi kunde misstänkliggöra Mauricio Rojas. Vi kunde skrika ›rasist‹, när Tobias Billström problematiserade invandringens storlek. Vi kunde skrika att ›man kan inte sätta en siffra på ett människoliv‹ och känna oss som riktiga humanitära stormaktshjältar.
Vi kunde inte heller räkna. Vi frågade några kompisar som räknade ut att alla som flydde från krig och elände var välutbildade och skulle rädda vår ekonomi. Vi frågade några artister och de sa oss att vi kunde avstå från någon pizza och ett Netflixabonnemang. Vi frågade en före detta statsminister som sa till oss att lugna ner oss eftersom julgranen inte står i brand. Det är bara bomber och lite skjutningar, sa han. Det är bara lite lägre pensioner. Det är bara några utbetalningar till Iraks försvarsminister, som ju också måste ha rätt till svenskt bostadsbidrag.
Vi kunde inte lyssna på några andra. Dem kallade vi för rasister. För de sa tydligt det som statistiken visar. Att asylinvandring kostar och att någon måste betala. Det kostar mycket pengar, men framför allt kostar det utanförskap. Ett utanförskap som vi inte kunde se komma. För hur skulle vi då ha kunnat fortsätta ha en ofelbar värdegrund? Och det ska jag säga er: att om vi genom något mirakulöst uselt ledarskap skulle ha försatt en miljon etniska svenskar i permanent utanförskap, så skulle de minsann gjort likadant och börjat bomba varandra. Så sluta vara sådana rasister! Alla ni som tycker att man kanske från landets högsta ledning borde kunna ha sett denna utveckling för åtminstone tio år sedan, ska veta att det skulle varit likadant vad vi än hade gjort. Jag säger ju att man inte kunde se det komma.
För vem kunde förutse att en miljon personer utan utbildning eller språkkunskaper som kom hit inom loppet av ett decennium, inte skulle bli ingenjörer och läkare på rekordtid? Vem kunde tro att analfabeter från klansamhällen och personer med värderingar som gör att de finner hela västerlandet motbjudande, inte egentligen bara väntat i hela sitt liv på att släppa loss sin inneboende svensk?d
Den som alla människor har inom sig och som är full av inre godhet och humanism.
Vem kan klandra alla oss som skrikit högst av alla och pekat finger på andra? Hur kunde vi veta att sjukvården, skolan och hela kommuner skulle gå med gigantiska underskott? Hur kunde vi veta att vi skapat en sexfilig motorväg in i kriminalitet genom att alla andra vägar blockerats av bidragssamhällets stora segregationsmaskin? De sa ju till oss som leder landet att alla som påstod något sådant bara är Putins lakejer. Hur kunde vi inte tro de som varnade för den ryska trollfabriken och rasistiska strukturer på Östermalm? De som skrek högst arbetade ju på Dagens Nyheter. Alla där sa ju att allt kommer bli bättre om vi bara struntar i att lyssna på vad folket vill och fortsätter att göra som vi gjort oavsett vad de röstar på för parti.«
Ungefär så.
