Punk när den är som bäst
Toppbild: TT
Jag tänkte att jag skulle skriva en liten hyllningstext. Det är så sällan det görs nu för tiden. Det mediala samtalet har blivit ett ständigt pågående verbalt skyttegravskrig. Då bör man söka meningsmotståndarnas bästa argument.
Jag är uppvuxen i Åkarp mellan Malmö och Lund. Där upptäckte jag punken när jag gick i mellanstadiet. En aggressiv anarkistisk musikstil vars själva syfte närmast kan sägas vara att underminera samhället. Något som tilltalar rebellisk ungdom. Ebba Grön sjöng att man skulle beväpna sig och samtidigt totalvägra lumpen. För staten och kapitalet sitter i samma båt. Punkare vill rasera. Jag lyssnade mycket på Ebba Grön och Sex Pistols. Men mitt favoritband var The Clash.
Kabal är ett ord som beskriver en liten grupp sammansvurna som försöker uppnå sina egna mål. De kan finnas i en annan organisation, men ofta går kabalens mål på tvärs med vad organisationen sägs försöka uppnå. Ordet används ofta inom konspirationsteorier. Och det är lämpligt, för det är just en sådan jag tänkte lansera.
David Eberhard: Att känna sig dum i ett främmande land
För medge att det är roligare om världen är lite mer utstuderad och intrikat än vad som synes vid första anblicken. Det vi ser är ju inte roligt alls: ett gäng orwellianska djurfarmsgrisar som sätter upp regler för pöbeln som de inte följer själva. De heter Morgan, Stefan, Magdalena och Dan. I bakgrunden hörs tjatet från Lena om att medborgarna ska ta ansvar. Något som höggrisarna inte gärna tar själva. Lena gör det i alla fall inte alls.
Vi vet också att vår käre Dan har lämnat de myndigheter han tidigare basat över (och det är tunga instanser) efter att ha gjort och sagt saker som i en normal värld knappast skulle gett honom några nya tunga uppdrag. Ändå får han ständigt nya poster. Varför? Har han en lista med hemligheter som han hotar ska komma ut om han inte får nya fina titlar? Eller finns det någon annan förklaring?
Det är då konspirationsteorierna kan komma väl till pass.
Dan Eliasson är en gammal punkare i bandet Bad Boo Band. Ett punkband jag aldrig hört men vars största hit hette Knulla i Bangkok. Det är mycket som talar för att det är en kabal som tagit över Sveriges regering och de tyngsta myndigheterna med målet att skapa riktigt punkig anarki.
Medge att tanken svindlar. Vad vi nu ser är alltså ett gäng gamla punkare anförda av »Dan the man« som i hemlighet sitter i illuminatiliknande möten och gör upp den ena illistiga planen efter den andra. Tecknen på det är så många nu att det är en tidsfråga innan de blir avslöjade.
Smaka bara på »Världens första feministiska försvar«, »Sverige bygger inga murar« och »Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?«, som Dan Eliasson filosoferade kring gärningsmannen, då en 22-årig kvinnlig anställd på en flyktingförläggning blivit knivmördad.
Mer samhällsomstörtande än så blir det inte. Så vi vanliga medborgare får lyfta på hatten när Dan åker till Kanarieöarna några dagar efter att han sagt att andra inte ska göra det. Vi bör buga och bocka när Stefan letar reservdelar och Morgan shoppar loss efter att de sagt till oss andra att det är omoraliskt att handla på mellandagsrean. Vi ska inte vara griniga och ropa hycklare. Allt blir så mycket mer begripligt om alla de där egentligen är anarkoliberala punkare.
Det är det som är så fint. Då rör det sig inte om dubbelmoral och hyckleri över huvud taget. Det är helt enkelt ett fientligt övertagande från Timbro. Där sitter sektcheferna och myser. Johan Norberg rodnar av stolthet när han ser vad Stefan, Morgan, Magdalena och Dan har lyckats ställa till med. Efter denna holmgång i hyckleri kommer snart välfärdsstaten att kollapsa, tänker han. Och de som gjorde detta underverk var gänget som påstod sig vara socialdemokrater.
I sanning en effektiv kabal, som man bara måste älska. Och det är ju dessutom mycket stor humor. Punk när den är som bäst.
