De brittiska väljarna har fått nog – av allt
Folk är hjärtligt trötta på den sittande regeringen, men det betyder inte att de tror att Labour skulle vara mycket bättre.
Toppbild: AP
Återigen har det hållits fyllnadsval till det brittiska parlamentet, och återigen har Tories med Rishi Sunak i spetsen åkt på storstryk. Det är tionde gången de förlorar platser under innevarande mandatperiod, ett av många rekord i impopularitet som slagits på senare år.
Bägge valkretsar det handlade om den här gången brukar betraktas som starka Tory-fästen. Ett antal fenomen sticker ut.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Liberaldemokraterna fick nöja sig med en fjärdeplats, efter Labour, Tories och Reform Party – det smått bisarra missnöjesparti som tagit över efter UKIP på yttersta högerkanten, och som många konservativa fruktar kommer att bli dödsstöten för Tories regeringsinnehav, när väl valet kommer nu i vår eller senast till hösten. Reform Party fick 13 procent. Lyckas de med något liknande på nationell nivå – vilket inte är omöjligt om Nigel Farage blir partiledare – riskerar Tories att utplånas.
Ordvalet är ingen överdrift. Jag har sett flera trovärdiga beräkningsmodeller på sistone där de konservativa spås gå från dagens 345 mandat till någonstans mellan 35 och… 4.
Allt detta är förstås alldeles underbara nyheter för Labourledaren Keir Starmer. Eller?
Ja det är frågan. En anledning – den främsta, faktiskt, till ömsom Labours, ömsom LibDems segrar på sistone – är att så få numera går och röstar. ”Väljarna hatar oss allihop”, berättar en anonym Labourfunktionär om sina erfarenheter av att knacka dörr.
Valdeltagandet i de senaste fyllnadsvalen blev knappt 38 procent. Annorlunda uttryckt: folk är hjärtligt trötta på den sittande regeringen, men det betyder inte att de tror att Labour skulle vara mycket bättre. Den stora rörelsen i brittisk politik på senare år är ingen rörelse, tvärtom. För det som händer är att mängder av missnöjda högerväljare ligger kvar på sofflocket.
Premiärminister Sunak, som satsat precis allt på att framställa sig som ekonomiskt kompetent, fick tillsammans med resten av nationen i dagarna beskedet att Storbritannien nu befinner sig i recession. Inflationsbekämpningen går heller inget vidare, åtminstone inte så bra som väntat. Räntorna på folks bolån fortsätter att stiga. Invandringen, som Tories sålt sin en gång liberala själ för att få ner, bara ökar och ökar. Det är alltså inget mindre än ett mardrömsscenario som råder när ett parti som haft makten i snart fjorton år ska söka nytt förtroende.
Lik förbannat lyckas Keir Starmer inte entusiasmera. Gång på gång gör han partiets vänsterfalang besviken, som när han i stort sett följer Sunaks linje i Palestinafrågan eller överger det ena dyra löftet efter det andra. Nu i veckorna var det en 28 miljarder pund om året tung klimatsatsning som skrotades.
Och värre lär det bli för Labour. Tories har en, kanske en och en halv budget på sig innan valrörelsen drar i gång. Detta gäller det förstås att utnyttja för att göra livet så besvärligt som möjligt för oppositionen och det säkraste sättet att göra det är att minska Labours löftesutrymme ännu mer.
Hur gör man det? Genom att sänka skatterna. Skattetrycket är i dag det högsta det har varit på de brittiska öarna sedan ungefär det danska vikingastyret. Är det någonting som kan få deprimerade kärnväljare på högerkanten att studsa upp från sofflocket så är det saftiga sänkningar av till exempel arvs- och förmögenhetsskatterna. Och Labour tvingas då bedriva valrörelse som ett gäng sura skattehöjare – eller att svälja en riktigt regressiv högerpolitik. Igen.
Det är märkligt med brittisk politik under senare decennier. Cameron skulle vara som Blair fast mer pålitlig. Sunak skulle vara som Johnson fast mer kompetent. Starmer ska nu vara som Sunak fast mer anständig. Jag vet fanimig inte om den här sortens upplägg fungerar längre.
Det gör inte de brittiska väljarna heller. Kruxet är bara att de har varit arga så länge nu att luften liksom har gått ur. Kvar ligger, som en smog över skorstenar och torg, en unket osande apati.
***
Läs även: Hela Sverige går med i Nato, Kristersson
