De fegar ur i bofrågan

För tre år sedan var Sverige innelandet på World Economic Forums toppmöte i Davos. Jag ledde en panel med tre nordiska premiärministrar och två presidenter, i en svettigt knökfull sal. I publiken klättrade högdjuren på varandra, nyfikna att få reda på hur Sverige klarat krisen.

I en liten skrift som delades ut vid Davosmötet – »The Nordic Way« – försökte jag tillsammans med historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh besvara den frågan. Ett skäl var att den djupa krisen i början av 1990-talet pressat fram en rad reformer. Med ryggen mot väggen lade svenska politiker grunden till en sundare ekonomi. Detta var möjligt tack vare de nordiska ländernas unika tradition av tillit, transparens och konsensus. Vi kan helt enkelt klara upp besvärliga situationer på ett klokt sätt.

Analysen spreds i stora upplagor på flera språk och satte avtryck på den internationella analysen av Sverige. Tidskriften The Economist hyllade i fjol de nordiska länderna som The next supermodel – både ekonomiskt och politiskt är vi föredömen.

Dock: Innan vi slår oss för bröstet bör vi inte glömma att krislösningen på 1990-talet följde på två decennier då Sverige först slirat utför och därefter fallit över stupkanten. Krisen »löstes« förvisso – men först efter en traumatisk depression med fyrdubblad arbetslöshet, galopperande underskott och 500 procents ränta.

Sorgligt nog krävdes alltså en djup kris för att aktivera den där förmågan att fatta kloka beslut. Alltför många beslutsfattare – även i vårt land – undviker så länge som möjligt att ta tag i långsiktiga systemfrågor.

Exemplen är legio. Energipolitiken saknar sedan många år stabil och blocköverskridande grund. Skattepolitiken är på väg att åter bli ett sönderplottrat moras. Det samma gäller bostadspolitiken. Därom kan jag ge besked, ty jag leder en »bokriskommitté« , tillsatt av Fastighetsägarna och handelskamrarna i de tre storstäderna. Den som försöker sätta sig in i frågan märker snabbt att den svenska bostadspolitiken är en kökkenmödding av usla beslut. Alla inser att systemet måste göras om, men ingen orkar ge sig på helheten.

Hyresregleringen är nu 70 år gammal, och även om den naggats något i kanten skapar den stora inlåsningseffekter i hyresbeståndet. Plan- och bygglagen är övermåttan krånglig, kommunernas planmonopol och detaljplanering fördröjer byggande och driver upp byggkostnaderna. Detsamma gäller markanvisningen. Fastighetsskatten slopades av ren populism. Hög reavinstskatt ger inlåsning också för borätter och egna hem. Infrastrukturen är eftersatt. Med mera, med mera…

Resultatet är lågt byggande och bostadsbrist. Bristen på hyresrätter är särskilt stor, vilket bidrar till att pressa upp priserna på villor och bostadsrätter. Hushållens skuldsättning ökar. Bostadsköerna är otillständigt långa. Ungdomar har höga trösklar in på bostadsmarknaden, och svenska företag har svårt att skaffa bostad till utländska medarbetare som bor tillfälligt i vårt land. Det är dyrt och krångligt att få till stånd fungerande flyttkedjor.

Detta sorgliga tillstånd drabbar enskilda hushåll och tynger samtidigt Sveriges ekonomiska dynamik. Tillväxtregionernas utveckling bromsas och resultatet blir långsammare ökning av inkomster och jobb.

Här krävs ett rejält och sammanhållet reformpaket. Men politikerna – såväl på kommun- som riksnivå – förmår inte se helheten. Särintressen styr, och de olika politikområdena behandlas styckevis och delt. Den blide bostadsministern Attefall har visserligen satt i gång en myriad utredningar, vilket är lovvärt. Men helhetsgreppet saknas.

Här skulle behövas en stor krisuppgörelse, likt den som tvingades fram under krisen i början på 1990-talet. Den nödvändiga omläggningen av bostadspolitiken – avtrappad hyresreglering, förenklingar av PBL, inskränkt kommunalt självstyre, infrastruktursatsningar, skattereform – är så omfattande att den förutsätter en blocköverskridande överenskommelse som ligger fast under flera mandatperioder.

Nu är det valår – ett ypperligt tillfälle för våra politiker att visa ansvar och börja arbeta för en sådan överenskommelse. Upp med en hand, den som tror att så kommer att ske …

För övrigt vill jag påminna om min gamle chef Kjell-Olof Feldts ord: Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt, och när det har blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent.