De inofficiella krigen

V i kan läsa att det numera pågår allt färre krig mellan stater. Vi måste hoppas att denna utveckling, som dock ej gäller Afrika, ska leda regeringar att drastiskt minska de militära utgifterna, som årligen globalt uppgår till mer än 1 500 miljarder dollar. Samtidigt måste vi gardera oss mot andra och mer diffusa hot än osannolika stormaktskrig, invaderande arméer eller plötsliga missiler från Irans ayatollor.

I vår härliga nya värld verkar de gamla mellanstatliga krigen med kulor och kanoner på något sånär definierade krigsskådeplatser bli glädjande ovanliga. Men måste vi acceptera att stater jagar, fångar och dödar sina icke-statliga fiender varhelst de finns i världen? Och kan vi skydda oss mot massangrepp av datorer och det nya seklets B-vapen – hyperfarliga datavirus?

En kompakt dataattack i Estland för några år sedan spårades till Ryssland – men inte nödvändigtvis ryska myndigheter – och reste frågan hur stater kan skydda sina centrala nervsystem mot anonyma angripare utan känd adress.  Ett annat exempel: för inte så länge sen spreds ett avancerat datavirus – Stuxnet – som störde och förstörde datoriserade styrsystem i en del av Irans centrifuger för anrikning av uran. Det firades av några – inte minst i Israel – men reste också globalt frågan hur man ska kunna förhindra att nya virus utvecklas och används för att slå sönder eller paralysera vitala statliga och industriella datasystem. Frågan berör alla och borde tas upp i FN – inte bara som nu i Nato.

Efter 9/11 i New York och terrorattacker i London, Madrid och Istanbul krävs beredskap mot terrorister som kan slå till var som helst och när som helst. Vi har redan världen runt fått införa mängder av ovälkomna och dyrbara åtgärder för kontroll av människor och skydd av viktiga system. En fråga är om stater fritt får jaga terrorister eller andra fiender i  främmande stater? Det är inte bara USA utan en hel del andra stater – exempelvis Israel, Iran, Libyen – som låtit sina säkerhetstjänster utföra spaning, kidnappning, mord och andra handlingar i främmande länder utan berörda regeringars samtycke. Ett berömt fall var Israels kidnappning av Adolf Eichman i Argentina 1960.  Sådana aktioner – även där man har förståelse för dem – ses generellt som kränkningar av värdländernas suveränitet och brukar bortförklaras eller avslutas med ursäkter. Enligt ett färskt avslöjande avbröts en amerikansk jakt på misstänkta terrorister i Sverige efter protest av den svenska säkerhetstjänsten. USA har dock i några dramatiska fall öppet intagit en mer militant hållning utan att det lett till kraftiga reaktioner i omvärlden.

1998 förstördes USA:s ambassader i Nairobi och Dar es-Salaam genom al-Qaidas organiserade terrorhandlingar. Hundratals dödsoffer krävdes och USA svarade med att sända kryssningsrobotar  mot påstådda al-Qaidamål – träningsläger i Afganistan och en läkemedelsfabrik utanför Khartoum i Sudan. Dessvärre var underrättelsematerialet rörande fabriken felaktigt. Det visade sig inte ha någon anknytning till al-Qaida.  Ändå tycks omvärlden och FN:s säkerhetsråd närmast ha ignorerat angreppet. Fördömanden och kritik riktades helt mot terrorhandlingarna.

Det är ovisst om Pakistan detta år 2011 hade gett USA någon form av grönt ljus till den militära aktion nära Pakistans huvudstad i vilken Usama bin Ladin dödades. Det verkar inte ha spelat någon större roll.  Långt tidigare hade den dåvarande senatorn Obama sagt att om president Musharraf inte agerade på grundval av användbart underrättelsematerial om viktiga terrorister i Pakistan så skulle USA göra det.

Efter dödandet av bin Ladin har amerikanska talesmän frankt förklarat att USA anser sig ha rätt att agera (dödligt) närhelst man har direkt information om någon som är ansvarig för tusentals amerikanska och andra dödsoffer. Amerikanska uttalanden av detta slag har inte kritiserats av några regeringar men det vore nog förhastat att dra slutsatsen att världen generellt accepterar krav från USA eller någon annan stat att få utöva våld var som helst så snart det gäller bekämpning av terror. Om liknande anspråk framfördes av Ryssland, Kina eller någon annan stat skulle de säkert väcka uppståndelse och protester. Det är kaotiskt nog med icke-statlig terrorism.

***

För övrigt anser jag att det skulle vara önskvärt att frågan om det i Europa behövs en sköld mot iranska missiler diskuterades inte bara i en trång krets av militära säkerhetsexperter utan också av parlament och allmänhet.