De låga förväntningarnas rasism
Våldsromantiker måste förstå att de i sin iver att stryka terrorister medhårs och visa förståelse för våld som hämndmodell, driver utvecklingen mot stupet.
Toppbild: TT
En het sommardag, i en bilkö i Los Angeles, tappar Bill Foster fattningen. Han lämnar bilen och påbörjar en våldsturné där han ger igen på allt som gått honom emot. Filmen Falling down från 1993 med Michael Douglas i huvudrollen, var – när den kom – en överdriven dystopi. Men för varje år tycks den synka mer och mer med nutiden.
Det är något med västerländska män och deras vurm för den bestialiske hämnaren.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Om /…/ generation efter generation nekas grundläggande mänskliga rättigheter, där man /…/ får se sina syskon mördas, eller sina föräldrar, eller sin mamma och så vidare, det är klart att det skapar ett samhälle av människor som vill göra motstånd. Det är ändå så att hur starkt förtryck det än finns, så när människor tappar den rädslan över att ”vi har ingenting att förlora”, då kommer den reaktion på det förtrycket att vara brutalt. Och ja, det var brutalt den sjunde oktober, men det är ett resultat av 76 år av förtryck.”
Orden är Kristofer Lundbergs, tidigare vänsterpartistisk ordförande i Angered – numera avstängd efter att ha uttryckt sin vurm för terroristorganisationer – när han för en tid sedan debatterade Palestinafrågan med Aron Flam i SD:s kanal Riks program Varför då?
Många västerländska män, själva tillknäppta, mätta och lite lönnfeta, ser det som en självklarhet att en människa som behandlas orättvist, skymfas och utsätts för förtryck, ofrånkomligt kommer att hämnas med våld.
Falling Down gick till filmhistorien för att den rör vid den kuvade västerländske mannens hjärta. Bill Foster gör det som alla förnedrade drömmer om: han ger igen. Genom våldet går han från kväst till fri, från skjorta och slips till militärgröna funktionskläder. Visserligen blir han dödad i slutet, men hans barn får ut försäkringspengarna.
När man ser livslång hämnd som ett naturligt steg vid krig och förnedring, är det fascinerande att tänka på dem som överlevde Förintelsen. Trots att de hade fråntagits exakt allt – sina familjemedlemmar, allt de ägde, all sin värdighet – fokuserade de på att hitta ett nytt land att bo i, lära sig språket, skaffa utbildning och jobb, bilda familj och sedan försörja den. Så såg deras hämnd ut. Det är den mest naturliga hämnden, sett till alla oroshärdar i alla tider.
Den blodiga hämnden är en anomali, men västvärlden har upphöjt den till normalitet, åtminstone för ”den andre.”
Att vi i de civiliserade länderna uppfattar blodshämnd som det mest naturliga svaret på konflikter, krig och våld, säger något om oss själva – men ännu mer om vår syn på dem som vi menar bör hämnas. Den civiliserade mannen drömmer om att meja ner fienden, men stannar oftast vid tanken. Däremot projicerar han sin längtan till våldsam befrielse på andra män, antingen sådana som lever i Mellanöstern, eller på de Mellanöstern-män som han har boende runt knuten. Att de skapar upplopp efter en koranbränning anses motiverat, men förståelsen är i grunden bara de låga förväntningarnas rasism.
I sänkta förväntningars spår diskuterar man allt häftigare – i ett land som Sverige, sedan århundraden känt för sin långtgående yttrandefrihet – om att återinföra blasfemilagar. Gör man det, så rättfärdigar man reaktionerna att starta upplopp och bränna bilar för att någon har förstört en bok som uppfattas som helig (och som man i de flesta fall inte kan läsa för att man inte har orkat lägga tid på att lära sig språket den är skriven på). Blasfemilagar – eller att utnyttja lagen om hets mot folkgrupp så att man fängslar människor som bränt fel böcker – är nog tänkta att lugna de upprörda, men jag misstänker att det kommer att fungera precis tvärtom.
Nyss mördades koranbrännaren Salwan Momika i Södertälje, dagen innan hans dom om eventuell hets mot folkgrupp skulle falla. Den muslimska världen jublade. Medan Dagens Nyheter ännu tvekade om huruvida de skulle publicera hans namn, kunde man redan läsa det i bland annat marockanska och israeliska tidningar.
Nu skakas Sverige av ett massmord, en förmodat ensam galning har skjutit ihjäl ett tiotal människor på Komvux i Örebro. Har det ena triggat det andra? Ännu vet vi för lite, men Bill Foster-vibbarna är starka.
Våldsromantiserande lågförväntans-rasister som Kristofer Lundberg och hans likar – de har tyvärr visat sig vara många i 7 oktobers kölvatten – måste förstå att de i sin iver att stryka terrorister medhårs och visa förståelse för våld som hämndmodell, driver utvecklingen mot stupet.
***
Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era
En het sommardag, i en bilkö i Los Angeles, tappar Bill Foster fattningen. Han lämnar bilen och påbörjar en våldsturné där han ger igen på allt som gått honom emot. Filmen Falling down från 1993 med Michael Douglas i huvudrollen, var – när den kom – en överdriven dystopi. Men för varje år tycks den synka mer och mer med nutiden.
Det är något med västerländska män och deras vurm för den bestialiske hämnaren.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”Om /…/ generation efter generation nekas grundläggande mänskliga rättigheter, där man /…/ får se sina syskon mördas, eller sina föräldrar, eller sin mamma och så vidare, det är klart att det skapar ett samhälle av människor som vill göra motstånd. Det är ändå så att hur starkt förtryck det än finns, så när människor tappar den rädslan över att ”vi har ingenting att förlora”, då kommer den reaktion på det förtrycket att vara brutalt. Och ja, det var brutalt den sjunde oktober, men det är ett resultat av 76 år av förtryck.”
Orden är Kristofer Lundbergs, tidigare vänsterpartistisk ordförande i Angered – numera avstängd efter att ha uttryckt sin vurm för terroristorganisationer – när han för en tid sedan debatterade Palestinafrågan med Aron Flam i SD:s kanal Riks program Varför då?
Många västerländska män, själva tillknäppta, mätta och lite lönnfeta, ser det som en självklarhet att en människa som behandlas orättvist, skymfas och utsätts för förtryck, ofrånkomligt kommer att hämnas med våld.
Falling Down gick till filmhistorien för att den rör vid den kuvade västerländske mannens hjärta. Bill Foster gör det som alla förnedrade drömmer om: han ger igen. Genom våldet går han från kväst till fri, från skjorta och slips till militärgröna funktionskläder. Visserligen blir han dödad i slutet, men hans barn får ut försäkringspengarna.
När man ser livslång hämnd som ett naturligt steg vid krig och förnedring, är det fascinerande att tänka på dem som överlevde Förintelsen. Trots att de hade fråntagits exakt allt – sina familjemedlemmar, allt de ägde, all sin värdighet – fokuserade de på att hitta ett nytt land att bo i, lära sig språket, skaffa utbildning och jobb, bilda familj och sedan försörja den. Så såg deras hämnd ut. Det är den mest naturliga hämnden, sett till alla oroshärdar i alla tider.
Den blodiga hämnden är en anomali, men västvärlden har upphöjt den till normalitet, åtminstone för ”den andre.”
Att vi i de civiliserade länderna uppfattar blodshämnd som det mest naturliga svaret på konflikter, krig och våld, säger något om oss själva – men ännu mer om vår syn på dem som vi menar bör hämnas. Den civiliserade mannen drömmer om att meja ner fienden, men stannar oftast vid tanken. Däremot projicerar han sin längtan till våldsam befrielse på andra män, antingen sådana som lever i Mellanöstern, eller på de Mellanöstern-män som han har boende runt knuten. Att de skapar upplopp efter en koranbränning anses motiverat, men förståelsen är i grunden bara de låga förväntningarnas rasism.
I sänkta förväntningars spår diskuterar man allt häftigare – i ett land som Sverige, sedan århundraden känt för sin långtgående yttrandefrihet – om att återinföra blasfemilagar. Gör man det, så rättfärdigar man reaktionerna att starta upplopp och bränna bilar för att någon har förstört en bok som uppfattas som helig (och som man i de flesta fall inte kan läsa för att man inte har orkat lägga tid på att lära sig språket den är skriven på). Blasfemilagar – eller att utnyttja lagen om hets mot folkgrupp så att man fängslar människor som bränt fel böcker – är nog tänkta att lugna de upprörda, men jag misstänker att det kommer att fungera precis tvärtom.
Nyss mördades koranbrännaren Salwan Momika i Södertälje, dagen innan hans dom om eventuell hets mot folkgrupp skulle falla. Den muslimska världen jublade. Medan Dagens Nyheter ännu tvekade om huruvida de skulle publicera hans namn, kunde man redan läsa det i bland annat marockanska och israeliska tidningar.
Nu skakas Sverige av ett massmord, en förmodat ensam galning har skjutit ihjäl ett tiotal människor på Komvux i Örebro. Har det ena triggat det andra? Ännu vet vi för lite, men Bill Foster-vibbarna är starka.
Våldsromantiserande lågförväntans-rasister som Kristofer Lundberg och hans likar – de har tyvärr visat sig vara många i 7 oktobers kölvatten – måste förstå att de i sin iver att stryka terrorister medhårs och visa förståelse för våld som hämndmodell, driver utvecklingen mot stupet.
***
Läs även: Vi lever i en nyviktoriansk era
