De mobbade pluggisarna vill se SD-väljarna maktlösa
Framtiden tillhör pluggisarna och de kreativa medan de tuffa killarna blir förlorare. Det är medelklassens ursprungsmyt – och förklarar dess ilska när SD får inflytande.
Toppbild: TT
Fredrik Strage skrev en kul text häromsistens om hur normaliteten blir onormal med tiden. På de gamla klassfotona är det bara de som hängav sig åt en klassisk stil – hårdrockare, punkare, hiphoppare – som ser normala ut. De som verkligen såg normala ut då, ser med tiden ut som UFO:n.
Peter Pan-stövlar? Spencerjacka? Lena PH-burr? Verkligen?
Men det var undertonen av betingad skräck i Strages text som fastnade. Han tittar på sin dotters nya skolfoto och känner genast igen hårdrockarna:
De tuffa killarna i nian ser fortfarande skräckinjagande ut i flottigt hår, jeansjacka och Iron Maiden-tröja. Det känns som om de när som helst ska hoppa ut ur klassfotot och doppa mig i en toalett.
Och som avslutning:
…de skrämde mig så mycket att jag fortfarande känner ett visst obehag när jag hör knattret från en moped.
Det är ett klassiskt tema, det där. Särskilt i kreativ medelklass. Jarvis Cocker i Pulp var där och nosade på nittiotalet i ”Mis-shapes”, en kampsång för alla udda tonåringar som lider under klacken på de tuffa killarna. Det är en låt fylld av trotsigt hopp, för skolans råskinn och mobbare toppar tidigt. De går obönhörligt mot en förlorad framtid, som de inte kan vända med ett kalsonggrepp:
We won't use guns, we won't use bombs
We'll use the one thing we've got more of
That's our minds
And brothers, sisters, can't you see?
The future's owned by you and me.
De mobbade avvikarna, eller för den delen de skötsamma plugghästarna, må lida i plugget, men framtiden är deras.
Och apropå de skötsamma plugghästarna: DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki behandlade sin ilska och frustration över valresultatet i en ledare i slutet av förra veckan. Mer exakt: hon gjorde det i många artiklar hela veckan, men just den artikel som jag tänker på hade rubriken ”Killarna som ägde skolkorridorerna kommer nu att styra Sverige”:
Kanske är det så enkelt att den som avfärdar hotet aldrig har upplevt det själv, och därför inte heller uppfattar det lika verkligt? Inte vet hur det känns att gå omvägar när siluetten av en bomberjacka närmar sig. Kanske har de aldrig rispat skåpet i skolkorridoren för att försöka få bort det där klistermärket som visade att Ultima Thule-killarna – de som nu har ett eget parti – noterat att just du avviker.
Plugget som spökar igen, alltså.
Det finns något här som är mer än en allegori, eller ett behändigt gemensamt minne. Jag börjar misstänka att en stor del av den hätskhet, ilska och förtvivlan som det här valresultatet skapar i medial medelklass, faktiskt handlar om obearbetade trauman från plugget. Om det och om ett kontraktsbrott.
Ett heligt löfte har brutits, nämligen att framtiden ska tillhöra pluggisarna och de kreativa. De tuffa killarna ska blekna bort i en tyst, dieseldoftande hopplöshet av kroppsarbete och alkohol, för att aldrig höras av igen.
Och så går de i stället och röstar. Och vinner.
Eftersom jag själv var en nördig plugghäst från akademisk medelklass och fortfarande är en stor beundrare av Jarvis Cocker, förstår jag precis hur det känns. Men kanske är det ändå dags att göra upp med knattrande mopeder, rispade skåp, krokben och spottloskor.
Tar man ett steg tillbaka är det slående hur mycket den här beskrivningen av skolmobbare påminner om fruktan och avskyn för folket, eller ”pöbeln” under 17- och 1800-talets första demokratiska sprittningar. Den tidens garanterade överhet uttryckte sig annorlunda, men skräcken och indignationen var densamma.
Makten och framtiden tillhörde ju dem, inte de skränande, oregerliga massorna.
Traumat från plugget är helt enkelt den mediala medelklassens centrala ursprungsmyt. En skapelseberättelse som legitimerar avsky och förakt. För det är deras rätt, och bara deras, att vara eviga elevrådsordföranden.
***
