De obildbara liberalerna är snart rödlistade
Vi står mitt i en revolution och vår överspelade liberala aristokrati kan fortfarande inte fatta det. Men kanske vädrar eurokraterna morgonluft.
Toppbild: AP
Att vara kolumnist är lite som att vara fågelskådare. Man spanar ut över landskapet och observerar fjäderfäna. Och så blir man plötsligt besatt av, till exempel, den storstjärtade rödpipan.
Just nu spanar jag ut över nejden och två arter fascinerar mig. Den obildbara liberalen och den förhoppningsfulla eurokraten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den obildbara liberalen började häcka här för drygt tio år sedan. Det var i upptakten till att britterna röstade för Brexit och Donald Trumps första presidentperiod. Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen och var på väg att bli andra största parti. Lag och Rättvisa hade svept över Polen och Marine Le Pen ledde sitt parti till allt större segrar i Frankrike.
Vi var några stycken som redan då skrev att det här var något mer än bara ett litet avsteg på den utstakade och enda vägen. Det liknade mera revolutionsåret 1848, eller kanske till och med 1789. Det som var på gång var ett vaktombyte i samhällseliten, precis som många gånger tidigare i historien. Den gamla aristokratin, den här gången liberal, hade förlorat sin legitimitet och därmed greppet.
Det som gjorde de historiska parallellerna så slående var att även vår aristokrati, precis som gamla tiders avpolletterade aristokratier, inte kunde förstå att det skedde. Tanken var omöjlig. All energi lades därför på att visa indignation, att finna sätt att förklara varför det som skedde var en synvilla – bråkstakarna var inte ”folket”, de var själva eliter, deras anhängare var dumma i huvudet, allt var en rysk påverkanskampanj – och att snickra ihop koalitioner som neutraliserade det som skedde, eftersom det måste blåsa över. Det blev decemberöverenskommelser och januariavtal, som naturligtvis havererade, eftersom de byggde på felaktiga premisser.
Nu är vi här. Det som skett de senaste veckorna visar att vi verkligen är mitt i en revolution. Omsvängningen i amerikansk utrikespolitik är lika omvälvande för Europa som murens fall, eller Sovjetunionens kollaps. Det här är ingen avvikelse. Det här är vår tid.
Inget talar heller för att det snart är över. Tvärtom. AfD blev just Tysklands andra största parti. Liberalerna åkte ut. Om två år är det presidentval i Frankrike. Nationell samling med Jordan Bardella och Marine Le Pen har goda chanser. I Italien regerar redan Fratelli d’Italias Giorgia Meloni.
Men har de obildbara liberalerna förstått något? Har de funnit en annan väg än indignation och blockering?
Nej. Det var så Demokraterna förlorade valet i USA. Det är det som är på väg i form av en ny blockerande koalition i Tyskland. Det är det Dagens Nyheter fortfarande propagerar för.
Tio års erfarenhet har inte gjort något intryck på de obildbara liberalerna. Förutom att de blir allt argare.
De förhoppningsfulla eurokraterna gnuggar i stället händerna. Allt sedan Delors dagar som kommissionspresident har de drivit på EU mot mer centralism och likriktning. De lanserade euron, i hopp om att den skulle tvinga samman EU:s motvilliga länder. De försökte förhindra folkomröstningar och fixade nya när folk röstade fel. Och de har alltid älskat en rejäl kris.
Under eurokrisen kunde de få EU:s länder att bryta flera tidigare tabun. Covidkrisen gav dem möjlighet att tvinga fram kollektiv skuldsättning. Och nu är Europa i kris igen. Den här gången är krisen så allvarlig att den borde duga till att tvinga fram några rejäla kliv mot den europeiska superstat som de tror är oundviklig. Någon måste ju vara USA, när USA slutat vara det.
Problemet är att land efter land i EU väljer bort de eliter som sympatiserade med de förhoppningsfulla eurokraterna. Men man ska aldrig underskatta vad en rejäl kris kan åstadkomma.
De obildbara liberalerna är snart rödlistade. Det har de själva sett till. Men de förhoppningsfulla eurokraterna har kanske en framtid.
***
Läs även: Vi behöver öva på hövlighet
Att vara kolumnist är lite som att vara fågelskådare. Man spanar ut över landskapet och observerar fjäderfäna. Och så blir man plötsligt besatt av, till exempel, den storstjärtade rödpipan.
Just nu spanar jag ut över nejden och två arter fascinerar mig. Den obildbara liberalen och den förhoppningsfulla eurokraten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den obildbara liberalen började häcka här för drygt tio år sedan. Det var i upptakten till att britterna röstade för Brexit och Donald Trumps första presidentperiod. Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen och var på väg att bli andra största parti. Lag och Rättvisa hade svept över Polen och Marine Le Pen ledde sitt parti till allt större segrar i Frankrike.
Vi var några stycken som redan då skrev att det här var något mer än bara ett litet avsteg på den utstakade och enda vägen. Det liknade mera revolutionsåret 1848, eller kanske till och med 1789. Det som var på gång var ett vaktombyte i samhällseliten, precis som många gånger tidigare i historien. Den gamla aristokratin, den här gången liberal, hade förlorat sin legitimitet och därmed greppet.
Det som gjorde de historiska parallellerna så slående var att även vår aristokrati, precis som gamla tiders avpolletterade aristokratier, inte kunde förstå att det skedde. Tanken var omöjlig. All energi lades därför på att visa indignation, att finna sätt att förklara varför det som skedde var en synvilla – bråkstakarna var inte ”folket”, de var själva eliter, deras anhängare var dumma i huvudet, allt var en rysk påverkanskampanj – och att snickra ihop koalitioner som neutraliserade det som skedde, eftersom det måste blåsa över. Det blev decemberöverenskommelser och januariavtal, som naturligtvis havererade, eftersom de byggde på felaktiga premisser.
Nu är vi här. Det som skett de senaste veckorna visar att vi verkligen är mitt i en revolution. Omsvängningen i amerikansk utrikespolitik är lika omvälvande för Europa som murens fall, eller Sovjetunionens kollaps. Det här är ingen avvikelse. Det här är vår tid.
Inget talar heller för att det snart är över. Tvärtom. AfD blev just Tysklands andra största parti. Liberalerna åkte ut. Om två år är det presidentval i Frankrike. Nationell samling med Jordan Bardella och Marine Le Pen har goda chanser. I Italien regerar redan Fratelli d’Italias Giorgia Meloni.
Men har de obildbara liberalerna förstått något? Har de funnit en annan väg än indignation och blockering?
Nej. Det var så Demokraterna förlorade valet i USA. Det är det som är på väg i form av en ny blockerande koalition i Tyskland. Det är det Dagens Nyheter fortfarande propagerar för.
Tio års erfarenhet har inte gjort något intryck på de obildbara liberalerna. Förutom att de blir allt argare.
De förhoppningsfulla eurokraterna gnuggar i stället händerna. Allt sedan Delors dagar som kommissionspresident har de drivit på EU mot mer centralism och likriktning. De lanserade euron, i hopp om att den skulle tvinga samman EU:s motvilliga länder. De försökte förhindra folkomröstningar och fixade nya när folk röstade fel. Och de har alltid älskat en rejäl kris.
Under eurokrisen kunde de få EU:s länder att bryta flera tidigare tabun. Covidkrisen gav dem möjlighet att tvinga fram kollektiv skuldsättning. Och nu är Europa i kris igen. Den här gången är krisen så allvarlig att den borde duga till att tvinga fram några rejäla kliv mot den europeiska superstat som de tror är oundviklig. Någon måste ju vara USA, när USA slutat vara det.
Problemet är att land efter land i EU väljer bort de eliter som sympatiserade med de förhoppningsfulla eurokraterna. Men man ska aldrig underskatta vad en rejäl kris kan åstadkomma.
De obildbara liberalerna är snart rödlistade. Det har de själva sett till. Men de förhoppningsfulla eurokraterna har kanske en framtid.
***
Läs även: Vi behöver öva på hövlighet
