De små gesternas folk

En gång flyttade en man från Senegal in i byn där jag växte upp. Han hade en cykel som han balanserade längs grusvägarna. Det var sensommar och potatisblasten flaxade i grönt över Bengtssons åkrar och den nyinflyttade bar långa yllekalsonger som stack fram under byxorna.

Ibland satt han på bänken utanför Folkets hus. Jag ville säga: Det är herrbastu mellan halv fem och halv sju på fredagarna. Men jag vågade inte och inom mig förbannade jag skamset den kollektiva svenska tafattheten.

Senegalesen i ullkläder hade platsat i Erik Gandinis nya film »The Swedish Theory of Love«, som handlar om ensamhet.

Den utgår ifrån vårt välfärdssamhälle där varje individ står självständig i relation till andra. Med hjälp av barnbidrag, studiebidrag, socialbidrag och äldreboenden ska vi klara oss utan mänsklig omsorg.

Gandini besöker lägenheter där män-niskor hittats döda efter lång tid, ibland flera år. Ingen har frågat efter dem och autogirot har fortsatt sköta utbetalningar på egen hand.

Han träffar också den syriska SFI-läraren som berättar för sina elever hur viktigt det är att komma i tid i Sverige, liksom vad begreppet »särbo« innebär; »bo på olika platser, kanske träffas på helgerna«. Oförstående blickar i klassrummet.

Då skrattar publiken. Och så gråter vi lite, över vår egen ynklighet. Är vi så mänskligt avlövade?

I slutet säger sociologen Zygmunt Bauman att konsekvensen av individualism inte är lycka, utan den totala tristessen.

Filmen ingår i en tradition av svensk självspäkning och åh … det är mörkt.

Men det finns motbilder. De står på rad i gula reflexvästar strax utanför biografen. Det är samhällsmedborgare som går på rullande schema för att ta emot flyktingar som anländer till centralstationen i Stockholm, de kommer i tid till sitt pass och stannar så länge tågen fortsätter anlända.

Den ena sidan hänger ihop med den andra. Vår frihet att välja engagemang har betytt att vi gör just det: engagerar oss. Över sjuttiofem procent av alla svenskar arbetar ideellt i någon förening under sin livstid. Det är en internationellt sett mycket hög siffra.

Även om vi håller dörren till hemmet låst, så skriver vi punktligt upp oss som hjälpredor i transitboendet och lagar grytor enligt recept.

Det finns en svensk medmänsklighet. Den må vara en aning fyrkantig, men den är långsiktig och gör skillnad. Jag håller fast vid den insikten som vid en gul reflexväst i mörkret. Vi är människor fast vi lever i singelhushåll.

Utanför Folkets hus i min hemby finns numera en konstfrusen bandybana, som medlemmarna byggt under lediga helgdagar. Föreningen sysselsätter några av de två miljoner som arbetar ideellt med just idrott och blandar nya svenskar med gamla och låter alla jaga samma boll och sälja tubsockor till samma stackars grannar.

Efter många år får jag också en ny bild av yllemannen. Jag får höra att han faktiskt mötte bybor på sina cykelturer, han sorterade potatis hos bonden Bengtsson och han kände till bastutiden. Han fick en chans att värma sig. I alla fall i två timmar, tills tiden var ute och fredagens samvaro över.

»The Swedish Theory of Love« visas i helgen på Stockholms filmfestival och går upp på biograferna i januari.