De som tror att Hamas är en befrielserörelse är bortom räddning
Att inbilla sig att man stödjer någonting progressivt ger i själva verket en röst åt det totala mörkret.
Toppbild: TT
Frågorna fortsätter att mala runt inom en efter Hamas attack på Israel den 7 oktober.
Hur är det möjligt att överge sin mänsklighet, träda utanför civilisationen och uppträda som bestar? Och hur kunde de som blev angripna så snabbt bli de som skulle fördömas?
Ondska faller inte från skyn, men Hamas är ondska och har antisemitismen som huvudsakligt idéinnehåll. Hoppas de på ett bättre tillstånd finns det hinsides den här världen. De som fortfarande tror att detta är en befrielserörelse är förmodligen bortom räddning.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Under den danska Muhammedkrisen för drygt femton år sedan hetsades en våldsam mobb ut på asiatiska och afrikanska gator, ambassader stacks i brand, 250 människor dog i kaoset. Nu sprang jublande massor ut i Sverige, Europa, Amerika och Australien för att fira pogromen i Israel och skandera ”From the river to the sea”. Det har fortsatt att vända sig i magen vid tanken på vad detta implicerar.
De overkliga bilderna från festivalen i öknen trängde in i själen.
Den sortens tillställningar känner jag väl, jag har deltagit i öknar och parker i alla sorters väder, suttit på jättekonserter, ordnat musikfester utan vakter och stängsel. Allt kom så nära; allt var så fjärran.
Olika tidsåldrar har länkats samman av de direktsändande nyhetsförmedlarna, och varje obekräftat rykte får omedelbar resonans i de sociala medierna. Förr visste man väldigt lite om dem som tillbad demoner i urskogen medan vi i dag dagligen konfronteras med dem, som begär att musiken ska tystna och att livet underordnas föreställningen om tristessen som den sanna vägen till paradiset.
Det kunde förutses att Hamas skulle vinna informationskriget och att Israel redan efter några dagar skulle börja beskrivas som angriparen. Att offra civilbefolkningen utgör inte något riktigt problem för den som värderar martyrdöden högre än livet som vanlig, anständig människa. Sjukhus och skolor byggs ovanpå militära installationer, barn blir sköldar mot bomberna.
De senaste 25 åren har Sverige gett 10,5 miljarder kronor i bistånd till Palestina. På vilket sätt har livet i Gaza och på Västbanken blivit bättre och styrena där mer demokratiska?
Precis som terrorattacken i USA den 11 september 2001 på sina håll urskuldades och till och med försvarades med hänvisning till amerikansk utrikespolitik, har det nu hävdats att överfallet i Israel var ett ofrånkomligt resultat av landets agerande. Rollen som underdog är den mest slagkraftiga i den mediala offerkulturen eftersom den har så många känslor på sin sida. Det gick snabbt att glömma hur kriget började. Vi ser förödelsen i bostadskvarteren, men få frågar längre efter gisslan.
Alltså låter vi barbariet få spelrum, ser det gråta ut i livesändningar och hör det understödjas på gatorna och bland svenska politiker. De som överföll och mördade och kidnappade dansande ungdomar, pensionärer och småbarn drevs av sitt hat. De ringde hem och skröt med sin massaker och när de släpade in gisslan i Gaza möttes de av applåder.
Något moraliskt sammanbrott var det inte fråga om för i den här brutalitetens kärna finns ingen moral.
Många har framhållit att Hamas är en idé, som vore den besläktad med friheten och demokratin, och därför inte kan besegras militärt. Eftersom uppgiften är att utplåna Israel, och döda judarna, kommer drömmen om martyrskapet att tas över av de stupades barn. När vi i Sverige talar om parallellsamhällen har vi ingen aning om hur i grunden annorlunda dessa kan vara.
Terrorismens teori om orättvisor ger den ett slags ytlig legitimitet, som om den hade någon sorts hederskodex på sin sida, och den tycks landa mjukt bland västerlänningar med kolonialsamvete. Hamas känner stödet, och några arabiska eller muslimska protester mot överfallet den 7 oktober har inte synts till på gator och torg.
Samtidigt bekräftas än en gång att ingen egentligen bryr sig om palestinierna, inte Hamas och knappast heller arabländerna. De är bara användbara för att hålla liv i motståndet mot Israel och, som i Hamas fall, föraktet för alla judar.
Så visst handlar det om en idéernas kamp.
Det finns uppenbara skäl till att alla de här kvinnorna i hijab eller niqab ropar ”Israel mördare” på Londons och Stockholms gator, och inte ”Hamas mördare” eller ”Iran mördare”. Bredvid dem står alldeles för många, som inbillar sig att de stödjer någonting progressivt när de i själva verket ger sin röst åt det totala mörkret.
***
