De svagast begåvade måste stå i centrum
Personer med hög IQ tenderar att klara sig rätt bra. Det är de svagast begåvade som behöver hjälp.
Lex Fridman heter en amerikansk poddare. Han föddes i Sovjet i början av åttiotalet och flyttade till USA i tioårsåldern när pappan blev professor där. I dag är Fridman själv forskare inom artificiell intelligens vid elitskolan MIT. Poddandet är bara ett extraknäck, men ett framgångsrikt sådant. Genom en serie högoktaniga – och jättelånga – samtal med framstående människor har han skaffat sig över 2 miljoner följare.
Gästerna kommer från livets alla områden. Matematiker, ekonomer, filosofer, författare, historiker, psykologer, artister etcetera. Det som förenar är att de är framstående inom sitt fält. Det går också att ana en faiblesse för vissa ämnen hos Fridman. Ett sådant är schack. Nyligen besökte regerande världsmästaren Magnus Carlsen podden. Han bjöd på fascinerande glimtar in i sin tankevärld. Fast det var innan Carlsen fick stryk av det nittonåriga underbarnet Hans Niemann i St Louis, med efterföljande tumult och fuskanklagelser.
Ett annat återkommande ämne ligger nära värdens egen specialitet: mänsklig intelligens. I somras gästades han av psykologiprofessorn Richard Haier som skrivit flera böcker om ”g-faktorn”, det vi lekmän slarvigt kallar IQ. Länge betraktades denna forskning som suspekt eftersom den ansågs dela in mänskligheten i bättre och sämre varelser. Därifrån, resonerade kritikerna, var steget inte långt till eugenik, rashygien och vidare till Auschwitz.
Men nu verkar intelligensforskning vara på väg att bli mer rumsren. Numera betonas ursprungssyftet åter starkt; det vill säga att hjälpa de svagaste snarare än att lyfta de starkaste. Enligt Richard Haier tar USA:s försvar inte emot rekryter som har under 83 i IQ då de bedöms vara oanvändbara. Det motsvarar 15 procent av befolkningen, eller 50 miljoner amerikaner. För dessa kan vardagligheter som att fylla i en blankett eller läsa en enkel instruktion utgöra oöverstigliga hinder. Varje dag blir en kamp. Haier hyser dock hopp om att de svagast begåvade ska kunna få hjälp, bland annat genom nya mediciner baserade på alzheimer-preparat.
De särbegåvade då? Vad gör vi med dem? Faktum är att de som regel klarar sig utmärkt ändå.
***
Läs även: Är det så synd om de begåvade barnen?
